Norrländska Korrespondenten – 30 januari 1873, sida 2

hand, sade föräldrarne ja, och hon sjelf sade icke heller nej; hvarpå förlofningen genast skedde, oeh brölloppet stod två månader derefter. Dessa makar lefde sedan i flera år lyckligt tillsammans, och doktor Brethammer insåg med hvarje dag alt mer, att han gjort ett i hög grad fördelaktigt. val; också älskade han henne verkligen af alt hjerta; men — såsom det ofta händer här i verlden — då denna hans sällhet icke rubbades af den ringaste störelse, blef den honom slutligen så vanlig, att ban begynte så att säga vanvårda den. Icke så att hans kärlek egentligen kallnade, men han bröt emot den form, det skick, som till en viss grad är oundgänglig i alia litvets förhållanden. i det han, i början mera sällan, men sedermera alt oftare, tillåt sig i bemötandet mot sin hustru en häftighet, som visserligen höll sig inom de skrankor, hvilka en man med bildning ej gerna öfverskrider, men som ändå blef alt för kuapphändigt öfverskyld genom det i en mildare ton snart derpå följande urskuldandet (det enda hvartill hans stolthet kunde bekväma sig); Du vet ju kära Bertha att jag har ett e6hastigto humör! ... du får inte taga det så noga! . . ett häftigt ord är snart sagdt — och lika snart glömdt! Ja, så förhöll det sig verkligen: å hans sida var det visserligen saart glömdt, men icke så aldeles å hennes; ty ehuru hon aldrig visade honom en vänlig mik, fastän altid ursäktande honom inom sig och skref hans vresiga lynne på de bekymmers oeh förargelsers räkning, som han haft utomhus, så kvarblef dock