Norrländska Korrespondenten – 30 januari 1873, sida 2

gren i fråga yttrade sig. För Landtbruksakademiens behandling i måndags åtta dagar af skogsfrågan redogöres i D. N. sålunda: Advokatfiskal Ljungberg inledde öfwerläggningen med en öfwerblick öfwer träwaruexporten under de senare åren, deraf wisade sig, att år efter år wirke af mindre dimensioner spelat en alt större roll. Hwad detta betydde i afseende på landets förmåga att lemna mogeti wirke låge för öppen dag; och då mwårt land ide utgjorde något undan: tag från de allmänna naturlagarne afseende å skogarnes inflytande i klimatiskt hänseende, kunde Swerige ide wänta annat öde, än det fom drabbat andra länder, der skogarne sköflats. Tal. wir fade, hurusom lagstiftningen i stället att, fom fig bort, riktas på att främja och bewara landets dyrbara skogsegendom, deremot altmer lemnat spelrum för egennyttan. Så hade t. er. tull å utsörsel af wirke af mindre dimensioner blifwit först minskad och slutligen borttagen. J denna riktning wore dock en återgång önskwärd. Senaste skogskomite hade också förordat förbud mot för sågning af wirke under wissa dimensioner, hwilket förslag skogsstyrelsen dock, förwånande nog, afstyrkt. Likaledes borde sådana egendomsoch skogsköp, fom afsåge skogens ruin, alldeles förbjudas, i likhet med hwad i åtskilliga andra länder war stadgadt. Från dessa och andra synpunkter betraktadt måste man påpeka werksamma åtgärder, och hemställde tal. derföre, att akademien borde uttrycka den åsigt, att kraftiga åtgärdet till ffogasköflingens hämmande måtte widtagas. Jägmästaren Björkman, som lifligt delade föregående tal:s önskan att wåra skogar måtte bemaras, såg dock saken ingalunda i så mörka färger som han, och kunde derför ej heller instämma i hans senaste yrkande, helst akademien år 1870 uttalat fin åfigt i denna fråga. Hwad anginge att skogsstyrelsen afstyrkt förbud mot förjågning af mindre wirke, få hade. detta fina präktiga skäl, emedan kontrollen, huruwida det redan jågade eller till försägning aftrummade mirfet more fonfifferadt eller ej, ju wore få godt som omöjligt. För utwecklingen af trväsindujtrien skulle ett dylikt förbud dessutom werka hämmande, hwilket tal. icke kunde förorda. Deremot förtjenade frågan om förbud mot skogsköp på spekulation behjertande. Major Edelswärd, som betraktade skogsfrågan närmast från hr Ljungbergs synpunkt, erinrade om de talrika järnwägsanläggningarnes inwerkan på skogarnes snara förfvinnande samt instämde derföre med hr L. att tiden wore inne att söka bewara hwad wi nu ega. Hrr kungl. sekter Odelberg, brukspatron Bohnstedt, generaldirektör Berlin od) advokatfiskal Rydqwist uttalade sig äfwen rörande skogarnes stora betydelse i klimatiskt och ekonomiskt hänseende och erinrade medisinalrådet Wistrand färjfildt, att, ifrån sedlig och sanitär synpunkt sedt, skogarnes förswinnande wisat märkbart sorgliga tallat Kapten Mannerskantz instämde i hufwudsak med br Björkman och trodde ide att, hwad södra Smerige anginge och i stort betraktadt, med talet om fa ver wore få farligt som man welat påina. Sedan det erinrats, att den upställda diskfussionsfrågan egentligen blott afsett beswarande af frågan om skogarnes betydelse i klimatiskt hänfeende, afslöts öfmerläggningen med uttalandet af den åsigten, att skogarnes bewarande wore af den största betydelse för landet i klimatiskt hänseende,