Norrländska Korrespondenten – 25 januari 1873, sida 2

nen ofvanpå att öfva sig i gymnastik, lyfter i hvardera handen en tung jernkula, som han ej kan hålla fast; den faller och faller återigen, medan samtidigt dermed husets ungdom, som skall i skolan, skrikande kommer nedstörtande. Jag går till fönstret, öppnar det för att få frisk luft, och det är vederkvickande när jag kan få den och icke jungfrun i bakgården tvättar handskar i fläckvatten. För öfrigt är det ett rart hus och jag bor hos en tyst familj. Sådan var den redogörelse jag meddelade moster om min bostad; det skedde lifligare, ty det muntliga föredraget har en friskare klang än det skrifna. — Du är skald! ropade moster. Skrif bara upp ditt tal, så är du lika god som Dickens. Ja, mig intresserar du för resten mycket mer. Du målar när du talar. Du beskrifver ditt hus så att man ser det. Det ryser i en! — Dikta vidare! Inlägg något lefvande deri, menniskor, behagfulla menniskor, helst olyckliga! Huset nedskref jag verkligen såsom det står med ljud och oljud, men blott med mig sjelf, utan handling. Du kom senare! (Forts.)