Norrländska Korrespondenten – 25 januari 1873, sida 2

ej på mig. äfven om jag ringer tre gånger. För rästen är det ett verkligt oljudshus med bråk och buller af väder och vind och menniskor. Jag bor midt öfver porten; hvar vagu, som kör ut eller in, kommer taflorna på väggen att röra sig. Porten smäller och ruskar på huset som vore en jordbäfning å färde. Ligger jag i sängen, så gå stötarne genom alla mina lemmar — men det skall vara nervstärkande. Blåser det — och blåser gör det altid — så dingla de stora fönsterluckskrokarne utanför fram cch tillbaka och slå mot muren. Granuens portklocka till gården ringer vid hvarje vindstöt. Husets invånare komma hem en och en i sender, sent på aftonen, långt fram på natten. Herrn midt öfver mig, som om dagen ger undervisning i basunblåsning, kommer senast hem och lägger sig ej innan han först tagit sig en liten midnattspromenad med tunga steg och jernbeslagna stöflor. Innanfönster finnas ej, men en söndrig ruta finnes; den har värdinnan klistrat papper öfver, men vinden blåser ändå in genom springan och frambringar ett ljud som af en surrande broms. Det är sofmusik. Faller jag ändtligen i sömn, så blir jag snart väckt af en galande tupp. Han och hönan förkunna från hönsburen, att det snart blir morgon. De små norska hästarne ha intet stall, utan stå bundna under trappan samt sparka mot dörren för att få motion. Dagen gryr; portvacktaren, som med sin familj bor på vinden, bullrar nedför trappan; trätofflorna slamra, porten smäller, huset skakas, och när detta är väl öfverståndet, börjar gran