Norrländska Korrespondenten – 21 januari 1873, sida 2

na fattiga, men ömsinta grannar. Och af kassören på min principals kontor, hvilken för någon stund sedan var här för att höra, huru Jag i denna dag mådde (han har varit hos mig hvarenda dag), fick jag veta, att mina unga kamrater på kontoret, genom att arbeta ett par timmar mer på dagen, medhunnit äfven mina göromål, så att min principal knappast märkt, att jag var borta, och att min plats, min lön, j väntar mig såsom förut. Vid dessa bevis på vänskap och välvilja har mitt hjerta rörts underbart; jag har icke kunnat återhålla mina tårar. De få tjenster, jag kunnat bevisa några af mina medmenniskor, hafva sålunda blifvit hundradefallt belönade. Jag hade utsått endast näI gra få korn, men dessa hafva faliit i god jord och gifvit mig den rikligaste skörd. Alla ha gått, och jag är ensam med mina blommor och foglar, som man nyss återburit till mig. Den nedgående solen purprar med sina sista strålar mina halft tilldragna sänggardiner. Jag känner mig nu bättre: mitt hufvud är fritt, mitt hjerta friskt; men en fuktig sky simmar öfver mina ögonlock. Jag beJinner mig i detta oredigt behagliga tillstånd, som föregår en lång sömn. Derborta. under vägguret tycker jag mig liksom ånyo skymta den milda, bleka kvinnan i dess mångfärgade drägt och med den vissnade kransen i handen. Denna gång sträcker jag mot henne min hand med ett tacksamt leende. Farväl, du kära År, som Jag nyss så orättvist anklagade. Hvad jag lidit, bör icke till