Norrländska Korrespondenten – 21 januari 1873, sida 2

ö signalskott hördes: elden var los, och alla rusade dit för att hjelpa. Men jag tvekade, ty natten var mörk, jag var trött och en favoritbok väntade mig. Jag tänkte: der fins nog armar tillräckligt för att släcka och berga? — och jag fortsatte min väg hem. Dessutom, vid tusende andra tillfällen har jag förgätit den mänskliga gemensamhetens pligter och försummat att betala, hvad jag är samhället skyldig. Mången gång vid anblicken af en tiggare, hopkrupen vid en trappa, har jag vikit af från min väg, rädd att medlidandet skulle mot min vilja tvinga mig att gifva honom en allmosa. Hur ofta har jag icke ansett en smärta vara låtsad, för att ega rättighet att vara hård! — Och vidare . . . . Men jag uthärdar ej denna granskning, hvilken är mycket sorgligare än den, som doktorn påbörjade! Kroppens sjukdomar ingifva medlidande; själens ingifva fasa! Jag har nu fått upplysning om alt, som tilldragit sig under den tid, jag varit sängliggande, och jag blyges djupt inför mig sjelf öfver min orättvisa mot menniskorna. Under min sjukdom har jag varit föremål för tusende små omsorger, för oförstäld ömhet, för outtröttlig välvilja. Min granne, den gamle soldaten. pappersarbetaren, och portvakterskans lilla Maria hafva turvis vaktat vid min sjuksäng dag och natt. Frukthandlerskan nere i hörnet, som tagit mina blommor och fåglar ned till sig, har dagligen till mig burit läskande drycker. Nyss stod här vid min bädd en liten måltid dukad, med ett löskokt ägg och litet färskt kött samt ett glas vin — alt en skänk af mi