Norrländska Korrespondenten – 21 januari 1873, sida 2

Låt detta vara noh! — utropade jag. — Fortsätt icke längre med er ganskning, låt mig icke komma att ångra enhvar af mina lefnadsvanor. Den hederlige läkaren tog sig en ny pris. ?Ni finner det sjelf, sade han mildt och steg upp, ni skyr sanningen, ni ryggar tillbaka för en ordentlig undersökning. Det bevisar, att ni har orätt, att ni inför helsolärans domstol är brottslig. Och hädanefter, min vän! när ni klagar, så klaga åtminstone på ingen annan än er sjelf. Han kände mig ännu en gång på pulsen och gick sedan han. förklarat, att hans göromål var slutadt, och att alt det öfriga berodde endast på Gud och wmig sjelf. Då han bortgick, började jag tänka efter och fann alt mera riktigheten af hans åsigter. Hur ofta tillskrifva vi icke slumpen och den s. k. olyckan, hvad vi borde tillskifva endast oss sjelfval Jag ångrade att jag icke lät honom fullborda den påbörjade granskningen. Men finnes det icke mycket annat, som är ånnu vigtigare än kroppens helsa? Är jag väl säker på att icke hafva vanvårdat min själs friskhet under. det år, som snart går tillända? Har jag bevarat min tro och mitt mod såsom en Guds stridsman? — Hemta mod min själ, för att skärskåda dig sjelf, för att efterforska, hur ofta du har fallit och svikit! Oråkneliga gånger har jag felat af högmod, af oförsigtighet och af lättsinne, af feghet, egennytta och svaghet! Jag minnes nu, huru jag en gång, då jag återvände från kontoret till mitt hem, såg menniskor springa af och an,