Norrländska Korrespondenten – 21 januari 1873, sida 2

motsatserna inom honom, att människorna mer älska mörkret än ljuset och ofta icke wilja begagn tillfällena till inhemtande af funskapens ljus uta måste dertill trugas. Och just derför måste all inrättningar för spridande af sann bildning me nit befrämjas och befordras. Och en sådan ä folkhögskolan. Men man bör ej, då man erkänne henne, fördöma elementaroch folkskolorna, helf den ständigt framatgående, alt reformerande tider nog ifall weta att rensa från dem de fel, fom wid låda dem, eller de odugliga lärare fom hindra de ras werksamhet. Och om de ej haft de högre un derwisningsanstalterna, hwar hade wäl då de nam funnits, fom nu lysa fom stjernor i wetenskapens werld? Och om ej follskolan finnes att lägga den nödwändiga grunden och meddela de förstå ound: gängliga färdigheterna i t. er. läsning och skrifning, huru skall wål da folkhögstolan kunna bygga wir dare? Men nu lägges grunden och derför upftår både möjligheten och behofwet af att fortsätta byg: naden. Ja, i sanning fon sägas, att en folfhögskola är nödwändig och att behofwet af den tränger alt mera på. En hwar inser och fänner alt mera: jag behöfwer större funitaper och utmedling. Men bygges den ej på folfftolans od) fri stendomens grund, få minner den ej fotfäste Hos wårt alvarliga, relativt uplysta norrländska folk! — Man ropar mot en miss klass såsom fiendtlig mot ljuset; men Danska folkhögfkolan är dock en skapelse af en man i denna klass, af den utmärkte Grundtwig, som kan sägas hafwa wäckt det danska folket i mer än ett hänseende Nu underwisas i de danska folthögstolorna wisserligen ej i friftendomen, men dess ande genomtranger dock undermisningen i alla ämnen. — Papekande derefter wigten af att erhalla lämpliga, sedliga, allwarliga och i allo aktningswärda lärare och efter några ord om swärigheten att skaffa nödiga medel och lämplig plats, slutade tal. med att uttrycka fina lifligaste wålönstningar för en rätt ordnad folthögskola i Medelpad. ö Mötets ordförande lemnade härefter, på anmodan af kyrkoh. Thelberg några uplysningar om de stansta folkhögskolorna och särskildt om den i Önnesta af Kristianstads län och hänwisa wi, hwad dessa angår till de stadgar för denna folkhögskola, hwilka wi intagit å annat ftälle i tidningen. Iedattör Struve anhöll att med anledning af ett under diskussionen faldt ytrande få erinra derom att antlagelsen mot prestämbetenas innehafjware såsom kiass för fiendtlighet mot uplysningen wäl torde fa anses framkallad af det onetliga tat: förhållande, att en och annan prejt lagt i dagen en sorglig afwoghet mot kunskapers utbredande bland folket men att dock — i stort taget — det swenska protestantiska presterskapet, jämfördt med det fatolsta presterskapet, hwars ljusskygghet och arbete i obskurantismens tjenst wore allbekanta, mäste tillertånnas en berömwärd företrädesrätt i fråga om underwisningswäsendets mård. Hwad särskildt folkhögstolorna angick, gladde tal. fig öfwer att wi. swenstar ej behöfde söta bewis harför på andra lidan sundet, enär t. ex. folkhögskolan i Onnesta alldeles oimotsägligt hade att i wafendtlig mån tacka kyrkoherden der Bergmans warma kärlek till och uplysta nit för folkets bildning, för sin tillkomst och fortwaro. Ett annat bewis hade tal. helt nyss hört i kyrkoh. Thelbergs warma och wälgrundade anförande till folkhögskolornas förmån. J fråga åter om förhållandet mellan folkskolan och folthögskolan, wore det höjdt öfwer alt twifwel att den sednare skulle på ett högst nyttigt sätt inwerka på den sednares ställning och werksamhet, så att den likgiltighet eller t. o. m. owilja mot folkskolan, som ännu öfwerklagas bland allmogen, snart skulle ombytas i en warm och upplyft nitälskan för def utweckling, fom oc dessutom skulle påskyndas af den friskare och friare anda, som folkhögskolan skulle ingjuta i underwisningssättet och af de mera folkliga och praktiska hänsyn, som då komma att göra sig gällande wid walet af ämnen. Mötet förklarade härefter enhälligt och ljudeligt