Norrländska Korrespondenten – 18 januari 1873, sida 2

Principal sagt om min frånvaro? Säkert har jag på hans kontor, der jag förtjent mitt dagliga bröd, blifvit ersatt af en annan. Och det är du, snart försvunna år, som vållat mig alt detta, Styrka, helsa, och arbetsförtjenst och utkomst — alt har du beröfvat mig, och du vågar göra anspråk, på min tacksamhet! Men din dag är kommen. Du skall dö: du skall dö otackad, förbannad! Måtte jag kunna sätta på din graf samma välförtjenta inskrift, som den hedniska skalden i fordomtima inristande på en tyrranisk konungs: Gläd dig vandrarel Den som vi här begrafvit, kan icke mer uppstå ;3 Så ordade jag och föll snart, utmattad, i slummer. Jag väcktes nyss af en hand, som fattade min. Då jag uppslog ögonen, igenkände jag min läkare, Sedan han räknat pulsens slag, skakade han på hufvudet, satte sig på sängkanten och betraktade mig, under det han tog sig v pris. Nå, jag tror man velat låta röfva bort sig af benrangelsmannen ?sade doktor Lambert med sin halft glädtiga, halft trumpna uppsyn. ?För tusan! ni ville åstad med all gevalt, herre! och jag måste hålla eder tillbaka med båda armarne! — Ni misströstade således om mig, herr doktor, frågade jag, något bestört. Misströstade? Alldeles icke! svarade den gamle läkaren, För att kunna misströsta, måste man naturligtvis först hoppas, och jag hyser aldrig något säkert hopp. Vi äro verktyg i försynens alsmäktiga hand, och hvar och en af