Norrländska Korrespondenten – 16 januari 1873, sida 3

— YMina barn! sade assessorskan Mejer, jag vålsignar er! Den omfamnade upplyfte hufvudet, och såg på assessorskan. Hon vågade ej se på Hjalmar. Men Hjalmar såg häpen på henne. Hon hade hans Leonoras, — d. v. s. assessorskans anletsdrag, blick, angenämhet, glans, men likheten var ungefär sådan, som man föreställer sig emellan en skön kvinnas utseende på jorden, och sedan hon blifvit en engel i himmelen. Det var en evig ungdom i hennes anlete, som låg mot hans bröst. — Hur skall jag förstå detta? frågade Hjalmar. — Älskar du icke Leonore? Afslog du icke assessorskan Mejers hand? Jag är assessorskan, hon der, är — min dotter, hon är Leonore, din Leonore! sade assessorskan, och räckte Hjalmar sin hand. Nu först kunde Halmar lösrycka sin arm, för att kyssa sin blifvande svärmors hand. — ?Ser du, Hjalmar!? sode hon, när jag fann, att du fattat tycke för mig, insåg jag att du ännu mera skulle älska min dotter. Iller hur?? — ?Ack! — ?Nåväl, derföre beslöt jag att pröfva dig, om du var en man, som kunde och ville göra henne lycklig. Jag har pröfvat dig, utan att du märkt det, på många sätt, i hemlighet; bland annat har jag låtit min vänina fröken Leonore H. gifva sig ut för mig, då du ifrån början forvexlade oss båda. Min gosse, jag älskade dig från första ögonblicket, såsom — min måg. Vill du blifva det??