Norrländska Korrespondenten – 16 januari 1873, sida 3

Mozart har ej diktat en så outtäglig skön melodi, som låg i dessa ord. Den älskades ja är mera värdt, än alt hvad Shakespeare skrifvit. — Ack, då får jag också kyssa din mun! utropade Hjalmar, sprang opp, satte sig i divanen och omfamnade sin älskade, liksom för att för evigt fängsla henne i oupplösliga bojor. — Dessa bojors lås är den första kyssen. Han simmade i en osian af stället, utan att säga ett ord, Ej heller talade hans älskade. Hvad skulle hon också beköfva säga mera än hvad hon sagt? En dörr öppnades, hon gömde sitt hufvud vid Hjalmars bröst, en flod af ljus strömmade in öfver taflan af dessa två, som omfamnade hvarandra för att blifva endast en. Den som bar den strålande armstaken gick fram till divanen, och satte ljusbringaren på bordet framför, utan att Hjalmar vände sig om; han såg blott framför sig på det sköna hufvudet, som lutade sig mot hans hjerta, att det ej var pudrat, utan lyste af rika, ungdomliga, svarta lockar. — Hjalmar ! ropade rösten bakom honom. Han såg sig om. Men hvad han såg, förvirrade honom så att han förlorade fattningen. Den som inkommit var just den, hvilken han älskade under namnet Leonore. Hvad som mest förvirrade honom var att hon icke syntes misstycka, det han omfamnade en annan, utan log deråt på ett serafiskt sätt. Omöjligt kunde han slita sig lös från henne, som låg vid hans bröst; han var fasthållen vid henne af sina egna armar, de ville ej släppa det smärta lifvet.