som du blygsamt undandrager dig, men när du får något dugtiht — hahaha! — Du tänker väl fria om igen till Tunaros?. — Nej; huru skulle en bondflicka duga till prostinna? — Aha, du har blifvit bonde till åsigterna, selan du kommit i välstånd. Det der tycker jg inte om. — Jag måste ha en bildad hustru. — Nåväl, jag skall föreslå dig en! — Ar hon rik? — Ja visst. — Jag tager henne. Skaffa mig henne. — Ja, i morgon, nu skall jag skassa mig sjelf en hustru. Farväl! De skiljdes och Hjalmar gick till sin assessorska. Han hade redan lyckats genomdrifva till assessorskans förmån, den sak han åtagit sig. När han kom upp i salongen var den tom, men en dörr stod öppen till de inre rummen. Han steg dristigt på. Han gick igenom några rum, till dess han fotjust stannade i ett litet kabinett; han såg så kärleks föremål luta sig i en divan. Det var skumt, han såg icke anletets uttryck; nen han igenkände den sköna gestalten. Han skyndade fram till henne, föll på knä. och sade: — Leonore, som jag älskar mera än mitt lif, vill du också älska mig något litet? Han brände hennes hand med tusende kyssar. Han fick det. — Och du ger mig i dag, det efterlängtade svaret? Du vill bli min maka? — ?Ja, Hjalmar.