Norrländska Korrespondenten – 14 januari 1873, sida 3

Ae OVE 64 FER (440( 11111 FM VYER 4C4440.Ö9 Om hjertat, dess bygnad och werksamhet. De figurliga talesätt man har om hjertat, till er. att hafwa hjertat pa rätta stället, ett uttryck, som antyder en manhaftig karl, exempelwis Diikard Lejonhjerta; om hjertats sorger och fröjder, huru det klappar för en eller annan o. s. w., beror deraf att på alla sprak och af alla folt kallas hjertat för känslornas säte, det ondas och det godas identitet. Hjertat, jade d:r Bergsten wid en af honom hållen föreläsning i Rvrrtöping, liknar en s. k. löpare, som nyttjas af malare, men eger ingalunda den form, fom teckningar ofta wisa på wara fort. Öwarje människa har egentligen twänne hjertan, twänne halfwor lagda öfwer hwarandra; den s. k. högra hjerthalfwan har till ändamål att rena blodet och den wenstra är afsedd för troppens näring. Det inom brösttorgen befintliga hjertat pekar med sin spets ät wenstra bröjftwartan; dess form är en stympad kägglas, och saledes icke en sadan form, som wi finna hos de hjertan wåra pepparkaksgummor baka. Om hjertats ftorlek far man en ungefärlig föreställning, om man fer på war knutna hand. Hjertats fyra rum hafwa fina inoch utgangar, hwilka medelst dörrar (flaffar) funna öpnas och stängas. Hjertats mwerts samhet fan med ffäl lifnas wid ett pumpwerts; hjertat suger ouphörligt in wätska och trycker ut densamma. Då hjertat widgar sig suger det in, och då det sammandrager sig, tryder det ut blo: det. Föreställom of att mi längs efter mellanwäggen toge sönder wart hjerta; wi ffulle da finna oss hafwa twänne hjertan med hwar sitt förmak, eller twänne pumpwerk. Högerhjertat har till upgift att drifwa blodet till lungorna, wensterhjertat att drifwa blodet till kroppen. Blodet passerar fa, att det stiger fran de stora blodadrorna in i bada waningarne, saledes samtidigt in i högra och wenstra hjertförmaken: da det fylt dessa samt börjar känna det trangt, stjuter det upp förmaksdörrarne och träder ut i Hjertkamrarne; sedan det läst igen efter sig dessa nämnda för: maksdörrar, finner fig blodet, tillföljd af famrarnes starka sammandragning, äfven här för trangt och skjuter nu upp kammardörrarna samt stiger, stängande äfwen dessa dörrar efter fig, ur fame rarne (saledes ur wåningarne) ut i de stora pulcs ådrorna, som föra det dels till lungan, dels till kroppen. Blodet strömmar nu i pulsådrornas förgrenins gar öfwer lungan och troppen, strömmar ja in i de hårfina blodnäten (fapillärnäten), och trädande derur, strömmar det in i de ur dessa nät ups springande fira blodadrorna till lungans och frop: pens stora blodadror, hwilka nu aterföra detta till hjertat. Dessa twänne hjertan arbeta nu i sin helhet, i sin samwerkan, pa följande sätt: da blodet gatt genom war kropp, har det pa wägen, sasom en öm moder delat med sig åt sina barn (organerna) all föda det kan undwara; men ej nog dermed, det har äfwen med en moders omsorg twättat dessa sina små, hwarwid det själft tagit med sig alt affall, all orenlighet. Detta blod som nu gatt igenom mår kropp och som nu ffall inträda ihjertat, är saledes ej allenast mycket fattigt på närande ämnen, utan och mycket orent. Wisserligen cr håller det, just innan det inträder hjertat, fitt tillskott på näringsmaterial, jå att blodet ej länare är så utarmadt på närande ämnen fom förut; men detta blod är i alla fall till den grad orent, att det, om det i detta tillstand utdrifwes i frop: pen, skulle förgifta densamma. För att detta blod nu skall blifwa dugligt för kroppens behof, är det alldeles nödwändigt att det genomgår en grundlig reningsprosessp. Ä Denna prosess tillgar nu få, att, sedan blodet ganom blodadrorna kommit till högra hjertförma