Norrländska Korrespondenten – 14 januari 1873, sida 3

sSorskan och gjorde en djup, fullkomligt Gustaviansk buyning. Rygarna voro den tiden vida mjukare än nu. Då Leonore öfrerlemnade handlingarna till grefve Hjulmar, ney äfven hon på det utsöktaste sätt, samt antog en min, som skulle föreställa ett öyonblicks förvirring. Hjalmar smålog inom sig deröfver. Verefter bjöd fröken Leonore den unga grefven att sitta, för att, som hon sude, ?rådgöra med honom om sina affärer. llon begagnade dervid tillfället att för den förvånade Hjalmar utbreda och utveckla hela betydenheten af sin rikedom, d. v. s. egentligen assessorskan Mejers, hvars roll hon åtugit sig. Grefve Hjalmar var uppfödd i fattigdom, och hade knappt kunnat föreställa sig att en enka skulle kunna ega så många inteckningar. Slutligen sade fröken Leonore, suckande, och med en blick af egen art på den vackra grefve IIjalmar. — ÅAck herr grefve, hvad det är svårt för ett fruntimmer att sköta så der stora afjärer.? — VYJug medger det, svarade Hjalmar, hvilken genast uppgjorde en plan, att skaffa sin vän presten den rika enkan till hustru. Hjalmar märkte icke att i samma ögonblick den råtta assessorskan Mejer på honom riktade sina genomträngande blickar ifrån en dörrspringa. Leonore hade nemligen lemnat på glänt, den dörr igenom hvilken hon hade utkommit; bakom den stod nu den vackra assessorskan. (Forts.)