Norrländska Korrespondenten – 9 januari 1873, sida 3

också, och det klappade en smula under skinntröjan, fast icke en tiondedel så lifligt, som ett kvinnokjerta under en chemisette af kammarduk. Andteligen svarade Stor-Olle: — VJag vill inte hafva grannas-Jan till dräng, och inte till hem-måg.? Anna-Maja v k ifrån dörrspringan och gick ut på gården att gråta allena, ty hon visste att fars ord aldrig kunde ändras. — ?Jaså! svarade Jerker-Tolfman med sitt vanliga lugn: ?J vill inte ha Jan till hemmåg: kanske att J köper ett hemman åt AnnaMaja och ger hennes man att bruka. — ?Så gör jag ock! Men inte blir Jan hennes man.? — Hvarföre inte? genmälte bönemannen, som visste att det hörde till hans skyldighet att ligga åt, ?Jan är en dugtig dräng, bondeson, och ärfver en sextondel; den andra sextondelen får han väl lösa af bror sin. Hvad jag vet är, att J sjelf, Olle, började med en sextondel, och har nu tre mantal. Flit och hushållning göra den fattige rik. — 7oOm Jan vore en riktig bondedräng, så kunde det så vara, men nu är han en later läsedräng. Den blir aldrig folk af häri väla. — Kara far!? bad mor med klagelig ton, ty hon var för giftermålet, emedan hon visste att Jan skulle blifva en frommare man åt AnnaMaja, än Olle varit åt henne. — Tig, kvinna! sade Olle barskt. Mor vågade ej mera öpna munnen. — Men, genmälte Jerker, ?Jan är måkta lärd, säger prosten, och kan med tiden bli komminister i våran socken. (Forts,)