Norrländska Korrespondenten – 7 januari 1873, sida 2

ett tycke af betänksamhet, och en uppsyn af sjelfmedvetenhet. Den ena var mycket lång till vexten, groft bygd, något gänglig och framåtlutande. IIan var blek och utmagrad i anletet, som antydde godsinthet och ödmjukket. Hans jacka med små kamelgarnsknappar; och kortbyxor voro af hemmaväfdt och hemfärgadt blått vadmal, en rundkullig hatt och svarta ullstrumpor fullbordade drägten. Den andra var en fullkomligt välbildad yngling, af medelhöjd; han hade lediga rörelser som genast behagade; ett öppet, frimodigt nästan stolt anlete, med nobla drag, fastän nu något landtligt solbrända. Hans klädedrägt liknade kamratens. För närvarande syntes det, att han förde ordet, med mycken liflighet, medan den andra ander tystnad åhörde honom. Luf-en var stilla och klar, alt var tyst ikring excellensen, så att han började höra åtskilligt af de båda ungas högljudda samtal. Emellertid vinkade han åt sin jägare, och befalte honom säga studenterne, det en gammal herre ville bjuda dem på ett glas vin. Ercellensen satt så att han var bortskymd för studenterna af hasselbuskar, men såg dem genom en öppning mellan löfven. De gingo långsamt utföre backen, och den mindre stadnade ofta, för att kunna vända sig till den andra och derigenom ge mera eftertryck åt sitt tal. — Jag säger dig, Jan, att du är en komplett narr. Du måste aldeles lägga bort den der odmjukheten, du måste se upp, och se folk rakt