Norrländska Korrespondenten – 4 januari 1873, sida 2

from ock hederssam bonde, men hans anseende i socknen var obetydligt, ty han hade blott en åttondedel. Abrakams äldsta son var student i Upsala. När gubben Horn med sin kärra hunnit genom pil-allben och kommit till sin gårdsgrind. möttes han af sina kor, hela åtta stycken, feta och ylänsande allesammans; de syntes känna igen sin husbonde, och kelsade på sitt vis, med råmningar, hrari Horn tydligen hörde deras tillgifvenhet. Afven en fårskock kom bräkande emot honom. Han stadnade sin häst, steg ur och förde den sjelf in i stallet och lade foder för sin trotjenare. Kärran stol kvar på gården. Ur den framtog han några brödkakor, utdelade stycken åt sina fyrbenta vänner, och var ganska noggrann att alla skulle få lika, Bönderna, isynnerhet Olof Nilsson, skrattade åt gubben IIorn, att han gaf så mycket åt sina kreatur, ty de följde Uplands bondsed att svälta dessa, fordrande mycket af dem, utan att vilja gifva dem något. Men Horn tänkte inom sig; Bönder äro ändå bönder. Han hade sin fröjd af att se alla diuren hulliga och tillgifna, samt ständigt friska, medan böndernas ofta dogo af sjukdom och svält. Under det gubben sålunda fägnade sina fyrbeningar, kom först en vänlig hund och hälsade honom, efter denna följde några lifliga barn, samt sist åtskilliga gummor, förnämligast hans egen kära husfru. Ved åsynen af denna, smekte gubben en ståtlig ko, som något för närgången trängde sig på honom, och sade: ?Gå nu, Friherrinna, ty nu kommer den som borde heta som du!