Norrländska Korrespondenten – 4 januari 1873, sida 2

gångar, stadnade han här och der vid ett träd eller en buske, afskrapade det minsta tecken till mossbildning, undersökte om det var för torrt ikring roten, och afskar en och annan oregerlig kvist, och sade inom sig; Vex, vex, mina gröna barn! När j kunnen skugga någon, då är jag döder och glömder, men det är dock jag, som beredt mina efterkommande denna trefnad. Jag har väl inga egna barn, men hvad gör det? Menniskobarn skola hafva fröjd af hvad jag planterat. Detta är adelsdygd, att göra arbete, utan att tänka på egen nytta, men efterkommandes. Och träden hviftade med många små gröna händar åt gubben Horn, liksom af tacksamhet för den vård han skänkte äfven åt dem, Ack! alt i naturen är tacksamt för vård och vänlighet; kanske med undantag någongång af menniskan, — ?Morfar, morfar! ropade en liten flieka, en kröken H, barfota och i en simpel klädning af hemfärgadt tyg, vet morfar? — alla barnen kallade honom morfar, ty han var som en far för gummorna, och så vänlig emot dem — ?vet morfar, att sjurarna tagit nio kycklingar ifrån Stor-Olle i Tuna?? Med sjurarna menade Hickan skatorna, ty Uplandsfolket vågar ej benämna något slags rofdjur med sitt rätta namn, af fruktan att de skola hämnas, utan nyttja andra benämningar, som anses hederligare. Skatan får heta Sjura, vargen Gulfot, Schas eller Tusse, räfven Michel 0. s. v. — Hvarföre ta aldrig sjurarna morfars kycklingar ??