Norrländska Korrespondenten – 4 januari 1873, sida 2

—Uä— q?h-ä—ä2—:— — ——— —2—ä——cOcAcx(da Bönderna ville als icke kalla Horns hustru friherrinna, emedan de ansågo henne för fattig, och efter hon mjölkade sina kor sjelf, derföre hade Horn gifvit sin bästa ko namnet Friherrinna, och hon fick heta så utan vägran af både tjenare och fremmande, Barnen omgåfvo jublande den fryntlige gomle, som till dem utdelade små gåfvor, ty han kom ifrån staden, der han gjort sina inköp. Degamla gummorna emottogo också med mycken tacsamhet åtskilliga små förnödenhetsartiklar, som han köpt at dem, för sina penningar. Gubben Horn kände sig lycklig, glädjen strålade ur hans blickar, ty han var alla dessas fattigas och vändlösas tillflykt och beskyddare. Han var en adelsman i hjertat, fastän icke i förmögenhet. Hans skyddslingar hjelpte att i hans kök inbära hvad som tillhörde honom; friherrinnan S., den starkaste af gummorna körde emellertid in kärran i lidret. Derinne öppnade hon en strut snus som hon fått af gubben, tog sig en pris, drog den med välbehag upp i näsan och sade; Gud välsigne Horn.? Detta var Horns ständiga skörd i sin byaf alla, så väl vänner som tjenare, Hade djuren kunnat tala, så skulle de visst ha sagt detsamma. Men om bonden Olof Nilsson sade hans folk, fast i mjugg: den förbannade rackarn! Hade hans djur kunnat tala, så skulle de visst ha sagt detkamma. Under det gubben gick öfver sin inre gård, som han planterat med allehanda löfträd och sirat med vackra gräsplaner. och väl sandade