Norrländska Korrespondenten – 2 januari 1873, sida 2

Vägen, som leder till denna by, är planterad med haljfvuxna pilar, jemn och sundud, och tycktes nästan untyla att herrskap bor i de sma husen, hvilka på afstånd synas ganska trefliga med sina hvitmålade fönsterkarmar på mörkbruna väggar och täcktu med blommande torftale. Vid närmare betraktande skulle dessa små hus befunnits mycket gamla och icke lofrunde ndgon serdeles värme om vintern. Vid följande händelsers tid var det ännu blott höst: rågen började att skäras Det var för mera än femtio år sedan, alltså Dbehöfver ingen tro sig porträtterad och få ondt lynne, ifall någon likhet skulle förefinnas med nu lefvande. En präktig kulescle. gullgul med röda hjul, och ett stort grejligt rapeu på vangsdörrurna, sumt dragen uf fyra unga prakthästar, med ylnidlade selur, rullade frampå häradsvägen. Spannridare körde första paret, en kusk satt på en tornlik upphöjning och länkade det efterstu puret. Två betjenter stodo bakpå vugnen. duuti satt en gammal herre, med välvilliga och ljusa anletsdrag; pudrad, så att rockkrugen till och med var hvit deraf. En sidenfodrad kappa var noga svept ikring den åkande. Just i det samma kaleschen nalkades den korsväg, som bildades af stora vägen, och de båda, hvilka ledde teoll byarna, möttes, en simpel kärra, dock ej alldeles af sämsta sorten, utan blåmålad, och med stolen hoppande på träfjedrar. 1 kärran satt en man kring sextiotalet, brynt af solen, opudrad och med barska, fast fryntliga och redbara anletslrag. Hans drägt var