Norrländska Korrespondenten – 24 december 1872, sida 2

Klädd var han i sin svarta frack med armar litet trånga och med magisterkrage — ack! den blef hans ungdoms striders tack — hvit halsduk, kragar länga. Slätkammadt läg hans gråa hår omkring en fårad panna. Här, den som runoskrift förstår, i dessa fåror år för år hans öden kunnat sanna. Kring munnen skalken fordom log och sågs ur ögat kika. Men munnens löje afsked tog vid modrens graf, — och ögats dog om några år tillika. Ja julen kommit än en gång med snö och stjernor klara, med gran och jullus, lek och sång till slottet som till hyddan trång. Hvem skulle glad ej vara? Och än en gång, som han var van sen tretti jular redan, en gammal lutad veteran, han gladdes åt sin raka gran och hela ståten sedan. Sin gröt han åt: — på barnens vis han knäpper sina händer: 0 Gud dig vare lof och pris för evig nåd och timlig spis. — Och ljusen seen han tänder. Det första ljuset tändes snart, vid tvåan darrar handen. När numro tre reen brinner klart, ur ögat kom en tår med fart, höll på att släcka branden. Jag gamle tok, jag gamle tokmagistern halfhögt bannar. Sant är: man läser sig ej klok: fast jemt man hänger öfver bok, man sist i stöpet stannar.