Norrländska Korrespondenten – 24 december 1872, sida 2

Magisteras Jul. och Julen kommit än en gång med snö och stjernor klara. med gran och julljus, lek och sång till slottet som till hyddan trång. Hvem skulle glad ej vara? Och än en gång, som han var van, han satt der på sin kammar. På bordet står en liten gran, som sjelf han köpte nyss i stan, och muntert brasan flammar. Med trenne ljus var granen prydd och trenne äplen röda, men under trädets gröna skydd låg bilden af en länge flydd, en bild af modren döda. En brefpress med ett namn uppå — ja namnet må vi glömma — perlbroderi, och fint ändå, med gröna blad och blommor små låg ock i granens gömma. Ej någon vet, hvem blid i håg en gång den kransen sydde. Spörj ljusen du i granen såg. hvad alltför djupt i hjertat låg, de kanske för dig tydde Ett brann för honom sjelf; han ju i afton barn vill vara Ett för hans mor — och känner du en sträng i själen dallra nu, du kan på resten svara. Och mjölk och julgröt fin och hvit sågs bordets ända fylla. Hans böcker, vitnen till hans fit, om hvardatn strödda hit och dit, nu stodo på sin hylla.