Norrländska Korrespondenten – 21 december 1872, sida 2

ref honom med sina klor och satt med hufrudet i hans strupe och ropade oupphörligt: ?kukeliku, Peters kvarn! — ?Jag skall taga en sup?, tänkte Snålmåns, så går det väl öfver.? Men det gick icke öfver, det blef allt värre och värre. Snålmäns klädde sig och sprang ut kring berg och backar, så att håret stod efter honom, men det hjelpte lika litet som bränvinet. Ingenstädes fick han ro, och till på köpet tyetes Peters höna fått kycklingar, ty Snålmåns hörde, att det var en hel mängd galande höns uti honom; den ena ropade; kukkeliku, Johans ko!? den andra: kukhkeliku, Lasses hgris! och så villure; alla påminte Måns om något ondt, som han gjort. Ja, han höll rent på att bli tokig, ty han fick intet ögonblicks ro hvarken dag eller natt. Slutligen beslöt han fara till presten och fråga honom om råd, ty han skulle vara en mycket klok man. Öcd prosten talade länge med Måns, och hvad som han sade det vet jag icke riktigt, men när Måns kom hem skickade han efter Peter och bad honom om förlåtelse och gaf honom en ko samt hundra riksdaler. Ja, det är dagens sanning! Och så skänkte han efter allt hvad torparne voro skyldige honom och ökade på deras löner! Och Måns blef rakt som en annan menniska, så beskedlig och hjelpsam mot de fattige och alls intet stursk mera. Alltefter som Måns började göra godt, upphörde hönsen att gala uti honom, och han blef lugnare till sinnes. Ja, det var en märkvärdig förändring, som han undergick på så kort tid. (Det samvetet, det samvetet!) Och i Peters stuga blef det fröjd och gam