Norrländska Korrespondenten – 21 december 1872, sida 2

han sraljt skonubb, så ref det honom i halsen och så fustuade en stor sticka i tungan, så att hun måste fura till doktorn för att blifva utaf med den, och det kostade pengar till. Och lika dåligt bler mjolet för grannarne, så att ingen ville mala mera på kvarnen, och dertill var tomten skuld. hlen Peter arbetade och slet ondt som förut, och liku fattigt var det i stugan som förr och ändå litet värre. Och den lille tomten funderade och tänkte, huru han skulle kunna göra udqot för siha vänner. Uu afton hittade Peters hustru bredvid landsvägen en höna, som troligen någon hök fångat och sedan tappat, ty hon var mycket sönderrifven och blödde. Hon intogs i stugan och ludes på litet halm i ett hörn: man trodde knappt hon skulle lefva till morgonen, så eländig var hon. Men om natten var tomten framme och strök salfra på hennes sår, så att hon dagen derpå var alldeles frisk; som man omöjligen kunde få reda på hennes egare, fick hon tills vidare köarstunna i stugan. Men det var inyen vanlig höna; hon kunde värpa och gala, och båda delarne bättre än ett halftjog vanliga höns skulle hafva gjort. Så snart klockun led bortåt fyra på morgonen ropade hon kukkeliku?, så utt ulla i huset vaknade och gingo med glädje till sina urbeten. Och så värpte hönan ägg, icke ett, utan två, stundom tre dagligen; och studsboarlee betalte gerna dubbelt så mycket för dem, som för vanliga ägg, ty de voro så stora och rura. Ja, med hönan tycktes en riktih välsignelse hafva kommit i huset. Och rycktet om den märkvärdiga fågeln gick