Norrländska Korrespondenten – 14 december 1872, sida 3

Tet är wäl nu wid pass eti år sedan jag i ett bref till er meddelade några notijer, jom rörde den notabla fröfen Hels ga de la Brache, den fig oc prinfesia utaf Wafa kallar; bland annat omtalade jag den ihjäljwultna Jällstapsdamens, sröken Jenny Apegrens, på dödsbädden högiidligen afgifna lörklaring, att innehållet i wissa företedde papper, enligt hennes sörmenande, more sant. Fröken-priniesjan, som mus mera befinner fig i den mest utblottade belägenhet, besitter dud en ihärdighet utan like; såjom bewis hwarpå fan tjena, att hon 3 April i wåras hade låtit till Stoaholms rårhusrätt instämma ej mindre än sju perjoner, för att jå dem på mitneded hörda derom, att hon id: fan wara tulmwatimäs staren Anders Magnussons dotter Anna Florentina Magnusson, utan, efter all rimlig anledning, är den person, hennes presibetyg urwisar nämligen Anna de la Bradje, vice Hä radshöfdingen Hultgren uppträdde jåsom ombud jörkäranden, upgaf att cenna trodde jig wara dotter till f. d. konung Gus staf 4, och ingar till räuen åtstilliga Handlingar, bland ans nat de papper, rörande hwilkas innehåll fröken Åsvegren at gifwit sm förut omnämnda förklaring på dödsbädden. Hela denna lunta intogs i rådhusrättens sju ark digra prototoll öfwer det begärda wimesjörhöret och ur detta protokoll har jag hemtat stoff till den Wajazjaga, jag nu går att berätta, och om hwars förre eller mindre grav af irowärdighet det för en uplyst läjare är temligen lätt att bilda fig ett omdöme. öröken de la Brache, ätta dotter till konung Gustaf 4 Adolj, är född omkring 1819 eller 1820 och öjwerfördes af primes an Sofia Alberuna, på betoftnad af hennes ryfta flögs lingar nl Swerige. Påröljande år afhemtades Hon doc åter till fina föräldrar i echwerz; modern dog ftrart derpå, men hon tvarjtannade hos Jadren till 1828, då hon återfördes till prins jes an Sofia Albertina för att der kvarstanna öjwer fin tous firmation. Cmellertid dog Sofia Alberiina några månader derelter, och den unga Waja-dottren injattes, enligt då gäl lande swenst lag, i fängelse på Wadstena hospital, der hon fid till sällslap fin swensta guvernant. Här tvarhölls Hon i syra långa år, eller till 1832, då hon efterskidades af fin fader, f. d. konungen. Lon tilläts på wisfa nilkor att refa, od) mötet mellan henne oc) sadren egde Jannolikt rum på ön Gmwen, dit hon ledsagades af en annan perjon. Mötet melon henne och fadren war helt fort, och hon wågade ders under ej yppa, hur hon i Swerige blifwit behandlad. Fas dren blef emellertid missnöjd öfwer, att hon ide mediörde de handlingar rörande hennes börd, hwilka prinsessan Sofia Albertina af hennes föräldrar slulle mottagit, men anmodas de den Henne åföljande perjonen att föra Henne till grefs winnan Wetterstedt, der hon stulle kvardröja, tilldess hon ers hållit handlingarne i fråga, genom dåwarande tronprinsen Cslars benägna medwerkan. F. d. konungen lemnade ders jemte wid assfledet et egenhändig bref till prins Oslar, äfmensom tre andra bref rörande dottrens angelägenheter, ett fran Sofia Albertina ill f. d. tonungen, ett till f. d. drotis ningen till konungen. Det war dessa nu sörkomna bref, hwilta innehöllo sullgiltiga bewis för hennes börd. Från hwem fördes den stadars prinsessan emellertid ide till Stoaholm, utan illbaka til Wadstena, der hon åter strängt inspärrades. Några månader sednare förkunnade nan henne falsleligen hennes saders död. Samtidigt dels gass f. d. konungen en lita ogrundad underrättelse om hans dotters död. Se der orsaken, hwarjöre han ej mis dare lät fråga efter henne! J Wadstena saknade hon både ljus, frist mit och rörelse. Då hon en natt t läts taga motion i en stor torridor, hörde hon sörsta gången de mans sinniges tjut samt rasslet af deras kedjor. Hera inwerkade så lifligt på hennes barnsliga fautasi, att Hon af förskrädelse war nära att förlora förs:åndet. Endast genom hotelser bragtes hon åter till besinning. Under många år led Hens nes santafi af den nattens fajor, och hon fruktade, att man traktade efter hennes unga lif . . . Sedan hun i följd af bristen på dagsljus warit nära att förlora jynen, flyttades hon ändtligen år 1834 till Manilla, der doktor Säve i det nämmaste botade henne för ögonsjukdomen. J flutet af nyssnämnda år beredde man henne i Stodholm ett hem, ett flags civil arreft, der hon hade til sällstap en gurernant samt fick mottaga bejök endast af en lärare och greswinnan Wetterstedt. Fruktan sör att bliswa återförd till Wadsitena förmådde henne söfjande winter till ett sörsök att gående begiswa fig till Tyffland. Hon hann dod ide längre än ett siyde ntåt Drotmingholms-wägen, der hon sanslös upptogs af en gumma och sördes till dennas torp, der hon föll i en långwarig sjnkdom. Wåren 1835 tillfristnade hon och återsans aj en adlig dam. Hennes enda bessyddarinna, greswinnan Wetterstedt, hade emellertid aflidit, och Hon för: des nu af det fruntimmer, som wårdat henne under modrens lijstid, till Sleswig, der Hon konfirmerades. Derefter miftas des hon någon tid i Tysiland, hwarifrån hon 1836 återjördes till Stodholm för att der ångo sättas i civil arvejt, lilom 1834. J Februari 1837 sid Hon plösligen höra notisen om fas drens då werkligen timade död uppläsas, oc) denna under rättelje werkade så häftigt på henne, att hon, glömmande sitt inkognito, utbrast i högljudd och tröstlös klagan öfwer sitt olycliga öde. Grefwe Brahe fid genast werskap om det, som sörefallit; Han och doktor Telning infunno fig hos hen ne om det dödsstraff, fom swäswade öjwer hennes huswud, samt — jörklarade Henne för wansinnig. Man lemnade henne emellertid malet fritt mellan att föras till TAkord eller Wadstena: i sednare fallet skulle hon genom nådebref befrias från dödsstraffet. I fin ånaest walde hon Wadstena, dit hon med stor slyndsamhet fördes, jedan nådebrefwet i två exemplar blifwit utsärdadt. Från Februari 1837 til siutet of 1838 wistadee hon der, och bereddes då genom pros seg or Törneros tillfälle att i hemlighet rymma, hwarefter hun erhöll slydd hos en annan enffild person, 7dod under de mest förmwånande omständigheter samt under ståndig fruttan för sitt lif, i händelse af upptänt. Genom wälwilliga personer anordnades emellertid en uppsgörelse, enligt hwilken hon antingen från ryska eller badensiska hofwen årligen skulle erhålla 6,000 rdr. Desja penningar sändes genom den bes ryktade baron Mund till ercellenien Lövensköld i Swerige; men de utiöllo, tywärr, mydet ojemnt. Wintern 1842 lydades hon ändtligen få ett samtal med dåwarande kronprinsen ÖOskar, till hwilken hon då öfmerlems nade de fyra förut omtalade breswen, fom hon på Hwen fick mottaga utaf sadren och hwilka ju woro hennes enda bewis för fin börd. Emelertid finnes wittne härå. Kronprins sen behöll brefwen, hwilka ide synnerligen kunde gagna hens ne, od lojwade henne sitt faderliga beslydd samt att med allra första utwerka för henne, hwad han kunde. Detta löfs te höll han odiå 1844, då riksakten öfwer f. d. konungens arswingar upphäsdes. Hon wissades sedermera på åslilliga ställen i Finland och Swerige (bland annat i Örebro, der hen höll pension och ansågs såsom mydet excentrisk), men alltid under det djnpaste inkognito, ända till 1850, då Lös renstöld dog. Som då ingen sans, hwilken tog mård om henne, skref Hon till Tyskland och bad att få lemna Swerige samt erhöll på denna begäran ett gynsamt swar, Hon bes gaf fig i wäg, men möttes redan I Danmark af en person,