Norrländska Korrespondenten – 5 december 1872, sida 3

digt erkännande genom att wid Jerrolds död anslå en Huns dra punds pension åt hans enka. Bokens ide är ganska oris ginel: hr Swensjon har dag efter dag upptednat de fpars lakansleror hang äkta hälft aftonen förut gifwit Honom oh af dem sedermera gjort det urwal, iom här framlägges för allmänheten. Mon tan naturligtwis ide anjwara för att de slildringar, som här förekomma ur det äftenftapliga liswet, äro fctografifft trogna; men såsom ett exempel på deras lus stighet meddelas här ett kapitel af boten, hwillet har öfs werskriften: Om herr Swenssons sljorsknappar. RNå Swensson jag hoppas att du är mid litet bättre Humör nu, än du war i morse? Så, få — du behöfwer inte börja på att hwissla; man brukar inte hwissla jen man gått ich lagt fig. Men det är dig så lift. Jag kan då inte öps na munnen, utan att du försöker att fåra mig. Det fans en tid, då jag brukade säga, att du mar den bäfta warelse, som sans på jorden; men nu är du alldeles förfträdlig. — Lata dig sojwa? — Nej, fe det är just det jag inte ämnar göra. Bet här är den enda tid på dygnet, då jag fan få tala med dig och du stall höra, hwad jag Har att säga. Jag är tillbafajatt hela dagen, och då more det wäl bra hårdt, om jag intc skulle få lof att yitra ett ord eller par om näts terna. Dessutom siall Gud meta, att det inte är ofta jag jäger något. Derjör att det en gång din lefnad händt, att det fattas en knapp i din skjorta, får du naturligtwis loj att swära, jå att talet fan lyjta fig, för hwar gång du får en ren skjorta. — Du swor inte? — AH, Swensson, du wet inte hwad du gör, då du är ond. — Du mar inte oud? — War du in: te? Ja, då met jag inte, hwad det mill säga att wara oud — men det borde jag wertligen ha kunnat lära mig. Jag har lefwat tillvädligt länge tilljammans med dig, Smendou, för att Ha reda på det. Det är fynd, att du inte har något wärre att klaga öfwer, än att det jattas en knapp i en stjorta. Om jag wore som Jå många hujtrur, stulle du wäl ja sörsöka på annat. Jag lörjätrar, jag går aldrig utan nål och träd i handen och jag jår träla som en slaf jör att hålla dig och barnen Hela. Men hwad har jag för tad? Dm det en gång i din lif slulle hända, att der fattas en knapp i din stjorra. — Hwad gnolar du efter, Swensjon? Jag säger en gång, eller twå, eller på fin höjd tre. Jag förjåtrar, att det sinnes ingen äkta man i bea werl en, som jär fina mappar 1å wäl eftersedda jom du. Jag önstar bara, att jag hade gömt de ffjortor, du hade, då wi gifte of! EStulle lysta mia att meta, hwar du hade dina nappar då? Jo, det är nagon:ing att tala om! Men det är på det jättet du altid jörsoter att bita utaf mig. Lu blir strar ond, och om jag då bara förjöter att öppna mun, få mill du ins te höra på mig. Men dec är få med ala tarlar: det är bas ra m, jom åå tala, oc) wi, stadars kvinnor, jå intet yttra en halfdragen anda. MDet är ett högst eget begrepp du har om en hustrus pligs ter, om du tror, att hon inte har annat att tänta på än fin mans Fjorttnappar. Det är werkugen ett mycket högt bes grepp om äkiensiapet. Ac, om de stadars tvinnorna bara wisste hwad de ha it genomgå? Bara alla uppträden om stjortknappar och än det ena och än det andra. De skulle då minjann inte binda fig — nej, inte mid den bästa karl i werlden en gång. — Pwad de stulle göra Smwensjon? — Reda fig mydet bättre utan er, det försåtrar jag. För min del tror jag då jul: och fast, att nappen inte mar ur, då alt kommer omfrig, utan att du slet ur den bara sör att få någonnng att jagga om. Du fan inr les wa, om du inte jär föra oc kinta. Jag met bara, att det är högst bejynnerligt att knappen skulle wara ur stjortan; för det är sätert, att det finnes då ingen hustru, som jer så uoga efter fin mans knappar jom jag. Jag läger bara att det är mydet besynnerligt. Men det är då en god fak åtminftone: att det inte fan räda länge. Du tar lijwet af mig med din lynne, oc) jag stall inte bejwära dig 1å länge ul, Jo, stratta du! Jag tror nog att du slulle stratta då, vet betwiflar jag wisst ins te. Sadan är dur förtef, din kansla jör mig. Jag kånner, att det lider med mig för bwar dag, jastän jag ingenting säger. Öch när jag är borta jä mi je, hur din andra hustru tommer att se ejter dina knappar. Tu kommer at: märka stunaden då. Ja, Swensjon, då kommer du nog att tänka på mig; för jag hoppas, att du inte ffall ha en enda knapp i din sijorta. 7Iej, Swensson, jag är inte håmdgirig; det Har ingen sagt mer än du. Hwad ja du? — ar det ingen, fom känner nug så bra jom du? — Tet har ingenting als att göra med det. Ah, jag stulle inte wilja ha ditt dejpotifta lynne nej, inte för allt i werlden. Det är en god sak, att jag ins te är jå ofördragsam som du — det slulle bli ett lif annars här i hufet. Jag önstar bara, att du hade fått en hustru, som funnat föga ifrån åt dig. Tu fiule allt ha fått se på annat då. Men du drar mig wid näsan, derjör att jag, stadars toka, ingenting säger. Jag stulle stämmas, om jag more i dina fäder, Swensson. Id du föregår just med ett madert exempel såsom fader! Du tommer att göra dina söner lika elaka som du själf är. Mit fitta och tala om dina knappar hela tiden mid kaj jebordet! Och på en Jjöndagsmorgon till på köpet! Och du hetes wara tristen! Jag undrar just hwad dina gossar täns ta om dig, då de bli äldre? Oh alt detta bara för att en lumpen kunapp går ur armlinningen! En hygalig man stulle inte ha lotjat om ett ord. — Swarför jag inte tan tiga? — Verför att jag inte will tiga! Hela mitt finnes lugn skall störas, jag skall pinas till döds för en fattig ftjorts knapps stull, och så stall jag tiga! Håhå, jaja, men det är så lift er män! Men jag wet, hwad jag ffall göra Hädanefter. Hwarenda tnapp du har stall få falla ut och jag skall inte titta åt dem en gång. Det lyfter mig just att weta, hur du då tom mer atlt bära dig åt? Du sår wäl lof att stafja dig någon annan, som fyr i dem eller hur? Det passar just en man att hota fia huftru med någor sådant! Och en sådan hustru, som jag har warit för dNiy — jag kan läga, att jag warit en slaf under dina knuppar. Nägon annan att sy i dem? SÅ du det? Nej, Swensson, inte jå länge jaa lefwer, Då jag är död — och så som jag får pinas, är det inte godt att meta, hur länge jag står emot — då jag är död, så — åh, man stall wara en barbar för att tunna snarka få som du! Du jnarkar inte? — Så, det såger dn alltid; men det är detsamma. Tu jår lof att skaffa dig någon annan att iv i dem, war det jå? Ja det skulle sannerligen inte förs wåna mig. ÅH nej, ingenting fan förvåna mig numera, nej, då! Det är fom folt alltid ha sagt mig att der fule gå — od) knapparne, de ha öppnat mina öron. Men hela werlden stall jå meta utaf din grymhet, Swenson. Och jag, som warit en sådan hustru för dig! Någon annan att sy i dina mappar; ja, jag säger det! Jag får inte längre mas ra i mitt eget hus! Det läger jag dig, Swensjon, att jag tUI. daga amana MA HL ar tt frem tnsts Nat Nie hane ara —