Norrländska Korrespondenten – 30 november 1872, sida 2

och spelsjuka hade här förenat sig att frambringa ett uttryck och ett utseende, som var ännu mera afskräckande än det, som förevisas i slutscenen af La Traviata. Jag har aldrig sett något dylikt. Skulle jag försöka välja en betecknande liknelse, vore den enda jag kunde tänka mig, den af ett förstenat och dock lefvande lik. Pt par timmar förut hade em af mina reskamrater sett henne spela med lhöga insatser och med krampaktig hetta; nu satt hon orörlig utanför salen, och då hon slutligen steg upp och gick bort var det som om hon gått i sömnen. På förmiddagen hade en ryss varit inne i spelsalen och gjort affärer. Afsigten med hans hesök var icke mer och icke mindre än ett försök att spränga banken, eller, om det icke lät sig göra, bli af med 150,000 francs. Det senare gick för sig på ett par timmars tid, och då det väl var gjordt, reste han strax vidare, ingen kan säga, med oförrättadt ärerde. Det finnes, som sagt är, fyra stora priktsalar. I två af dem spelas Rouge et noir och i de två andra Trente et Quarante. Den ena är ståtligare än den andra. I en af dem var hela dekorationen utförd icke med målade blommer, utan med konstgjorda, franska tygblommer. Likheten med naturliga blommor var förvillande, ända tills man kom dem närmare; då blef man till sinnes ungefär som när mån betraktade de damer, hvilka upptagit de flesta platserna kring spelbordet — det var en sminkad död, som blomstrade i siden och atlas. Det rådde en verklig dödens stillhet i alla salarne, fastän samtliga borden voro tätt om