Norrländska Korrespondenten – 21 november 1872, sida 2

men vi ämna betrakta honom sem den förmögne jagtvännen, som begagnar tillfället och bjuder fursten på ett af hans favoritnöjen, ett björnskall. Ifrån denna point, och endast från denna bör herr Oscar Dickson vid detta tillfälle skärskådas, och man måste, måste med en smula eftertanke och rättvisa, dervid medge att han uppträder med en glans i förening med en hofsamhet, som anstår en af landets rikaste och vettigaste afärsmän. Vi vilja bevisa hvad vi sagt. Att herr Oskar Dickson af vederbörande embetsmyndigseter får förtroende aj jägmästarebefattningen vid ett större björnskall, som af bekofvet är påkalladt; att han får nåden till detta jagtnöje inbjuda Sveriges kronprins och emottaga högstdensammes antagande af inbjudningen; att han, vid den höge resenärens ankomst till Norrland, redan kan bjuda på egna Jernvägar och beseende af större industriföretag; att han derpå åtföljer h. k. h. på det ångfartyg, :som under den Norrländska resan är till h. k h:s disposition utkommenderadt; att han ytterligare har nåden på eget skeppsvarf se h. k. h. som gäst; vidare att han 20 mi längre i norr får emottaga h. k. h. på eget jernbruk; att han derifrån bereder h. k. h. en promenad i båt, forslad för detta ändamål från Svartvit i Medelpad till Gideå i Ångermanland och af beskaffenhet att konvenera Sveriges kronprins: att han ändtligen så väl på sina gods som vid sjelfva jagten furstligt emottager h.k.h. — deruti ligger, åtminstone, enligt vår uppfattning, glansen, en följd af förmögenheten. Att han vid chefskapet för skallet meddelar