Prins Carls gagt. Mionen af H. K. H. Kronpriosen-Regentens Resa genom Angermanlanå, Sommaren 1858. (Forts. från n:r 135.) — Ja nog är den unge fursien god och nedlåtande, men nog undrar jag hur det står till med hans fattiga själ? — Derom kan ni fråga honom sjelf. — Ja, inte må herrn tro att jag skyggar för det. Jag är sänd att predika och väcka syndaslumrande själar att de icke i evighet varda förtappade — inföll nu läserskan i predikaretorn — och furstesonen och dagakarlen äro lika inför Lamsens tron, de blifva båda evigt förtappade om de icke hafva tron, tytron renar ose från den gamla surdegen och gifver oss en ny osyrad deg — den höge herren reser från land och rike, från stad till stad, från by till by och folket bugar sig i stoftet och ojsfrar och dansar kring guldkalfven; men när en väckt syndare går omkring får att uppväcka de syndaslumrandesjälar, då får han spått och spe och hån och begabbelse af de förtappade själar och han drager bort till fjerran land; men de som honom förkastade skola brinna i helfvetets eld till evig tid. — Derifrån bevare prinsen och de som honom tjena från nu och till evig tid! amen. Efter detta ordsvammel, under hvars framsägande den fantastiska kvinnans tjocka läppar bekransades af en hvit fradga, vände hon sig hastigt om och lemnade sin förbluffade haval