Norrländska Korrespondenten – 16 november 1872, sida 3

År 1868 blef Atele bekant med den unge her von Hafften, hwilfen då ännu tjänstgjorde fom je kundlöjtnant i preussiska armen, och från den da gen bar min altertom blifwit härjad af ve wåld sammaste stormar. Om den manhaftige Martis-sonen också ide ae nom fina argumenter lyckades omwänta mig til en friare uppfattning af tvinnans rättiaheter, se niorde ban rod utan twifwel ett djupt intryck på mina stackars döttrars äskådningssätt. Atste fattade till honom en elvig färlef, och jag trodde att äfwen Jra perna såg honom. Han infann sig nästan dagligen i wårt bus, och flickorna wisste ingenting roligare än att fitta i för: mafet och samtala med honom, O, de förwillare! Ar 1870, när kriget utbröt, mäste löjtnanten följa sitt regemente til Frankrike, och afskedet från bonom syntes nåstan krossa de stackars flickornas hjärtan. Ja. måfte erkånna att han kämpade fom en man. Wir Gravelotte blef han swärt sårad, och wid fin återkomst till Berlin i juni är 1871 belönates ban med Järnkorset. O. med bwilten wärme Ardte och Ida hälsade bonom: Båra omfomnadre och kysste honom under re mäst okenstlate fröjdebetyaelfer. Det tivigare förtroliga förhällandet återinträdde, och snart börs jade jaa hysa alvarsamma farhågor. Jag hade ett alvarligt samtal med min dotter Atele och frågade benne upriktigt, om hon wille gifta fis med löjt nanten. Jag upsökte derefter löjtnanten och fade honom, att, om ban mile toga min äldsta dotter til hu stru, få more jag beredd att hälja honom som min swärson. Jag bade pengar nog för ess alla, och för att förebygga alt otillbörligt prat om löjtnan: tens besök i mitt hus, wille jag att förlofningen genast effentliaglorres. Löltnanten tycktes höra mina ord med den mäst gränelösa törtjusning och ilade genast ut, för utt, som ban fare, tiyda fin älffave till fitt hjärta. Han stannade tänae med Arcle i falongen och met aftonen gjorte ban en promenad med henne och Jta. Hwart re styrre fina steg, anave jag ide rå; setermera bar jag erfarit, att de gingo fir attals böra ben förryckte mormon-kom nissarien Jansens föredrag — ban fom några månader förut i Nor stock vömreg till 23 par prygel. Denne liderliabetens apestel synes ha helt och hållet sörwririt hufwutet på löjtnanten och dos honom wäckt den tanfen till lif att fly til Ames rika med mina bära flickor, hwilta bära utan den ringaste afuntjluka älskade honom med passion. Jag will wara fort. Morhenen efter lsöltnan tens förlofning med Atele tom en tjänsfficka, tull af ångest, inspringande, just vä jag slule flå mig ned wid frukostbordet, och repade till min stora förskräckeise: Fröknarne ba förfwunnit! Om en huggorm wungit min, skulle jag ide ba warit fortare på benen än iag nu war. Jug ilas te till flidornas sofrum. Bärdarne woro orörta, men på bordet lågo twå billätter, arresserate till mig. Mid rarrande hand weclate jag upp den ena och läste: Dyre farter! Jag måste lemna vig. Jag älskar Bernhard von Hafften mer än mitt lif, och Ica älskar honom också lika bögt. Han följer of till den nya werle ten, der inaenting stär i wägen för wår dubbla förening. Har ru ide läst om grefwen af Gleir den oh bang bäta bustrur? Jag och Ida skola blifwa lyckliga med Bernbard fom den dumater:fte grefwen blef det med fina älskade. UArle. Jdas bref war något olika. Det lydre fr: Fader! Ardle har underrättat mig om din plan. Före sök ide att motfätta dig utförandet af wart beslut. Det fule ide föra nåpot gort med fis. Det är wårt orubbliaa beslut att wåga det steg, fom ensamt fan betrygna wår och Bernbarts sällbet. Wärt möderncarf ba wi tagit med of. Zag tog de papper, fom tillhörde oss, ur din lassakista. Ida, vDessa parver, fortjor den beklaganswärde gamle mannen, moro wärta 20.000 dollars; men jag skulle gerna ba förlorat dem och mer till, om jag blott kunnat rärda mina olyckliga barn fran det öre, som förestår dem. Den betryckte fadern meddelade slutligen, att han nenast såndt en bemlig polieman efter fluftingars ne till Bremen; men denne hade intet kunnat ut: rätta, enär Atcle och Jta woro genom särskildt testamente af fin mor tillförsäkrade ven summa, de merdtagit, och följaktligen bade lagen på fin sida (2) Flyktingarne inträffare sannolikt i dessa dagar friska och wälbehållna i saltsjö staden eler någon annan mormon stad. I Preussen hate löjtnantens delaktigbet i saken ingen annan påföljd, än att hans namn utströts ur matrikeln öfwer rictarne aj Järukerset. (G. H. T)