Norrländska Korrespondenten – 16 november 1872, sida 3

tusen rdr pr styck, en till 9,000, en till 3,600, en til 2.000, en mängd till 1,800 och de allra flesta tunna omöjligen aflåtas under 180 rdr fm. En af de burar, fom lockar de flesta äskädarne omfrina fig, innehäller en helt hwit fatta jämte hennes twänne ungar: den ene snöhwit fom motern, ben andre kolswart. Föröfriat finnas an: gora, ryska, persiska, spanska, siamesiska och andra utländska kattarter, i mångjaldiga croiseringar. De utstälta djuren äro alla förwarade i burar, men sakna derför naturligtwis ingalunda de lifwets bekvämligheter, hwarwid de blifwit wana: mjuka kurtar, grädde och andra velitategfer i öfwerflöd, fort sagdt, allt hwad en bortklemad kattfavorit fan önska fia. Det oaftadt tydas isynnerhet de äldre bland tem ide finna sig synnerligt wät af al denna utstiällningebärrliabet; twärtom, ve fe en smula fuapgade ut och flå skyagt ned fina ögon, då någon betraktar dem. Nåara krypa ihop i ett hörn af buren, andra åter utgiuta sitt bjärtas wemordiaa fänflor på wanligt elegiskt, fönderflitanre fattmansr. Röfwarehistoria från Göteborg. För månaa är seran — berättar Göteboraepostens frönifeftrvifware — i den mindre angenäma tiden, då walds fomma upträdven och styagelser af allehanda slag hörte till ordningen i Majorna, war en fönvager aston ett vangnöre anortnatt i ett litet rödmås lott träbus, som då egres af en förmögen krögarenta bland hwars synliaa skatter i främsta rum. met strålare eu fager, sextonärig dotter. Otaliga woro de tillbetjare, fom swärmade kring den wackra Anna, så hette den sköna, men bland alla dessa sän bon blott en enta, den smärte, hurtige och ljuslodige Swen wålbestäld styrman på en af den titens ftora Ostindiefarare. Den raske ynalingen bare äfwen förstätt att wäcka krögarmors förtro: ende, oc) aftonens pidenid war just tibställd för att fira Swens förlofning med Anna. Nu begaf det fia att på revieret ftrart nedanför Bläsan bare en länare tid legat ett stort ame: ritanstst fartyg, hwars kapten, en högwärt swart stäggig treol med blixtrante ögon och starka pas sioner, älwen betagits af en brinnante kärlek till Nortens blonda totter, ten rörkinrade Anna. Han bare för henne fi gort ban förmårde tollat fin tärlek, men fästad, fom bon mar på avnat ball, bare bon blygsamt flinarat fig undan ven bäftige mannens omfomnina och ifad af tafa flytt bort för bang wilta, parsionerade blickar. Kreolen, fom anade att ban bade en rida, skummate af raseri och swor att hämnas. Då underrättelsen om för: lofningen närde bonom, förnyade ban fin ed.... Muntert fortaid vanfen i mutter Benjamindsons små, långa rum, i hbwilfa glädjen vet oaktart stod böat i tafet. Smitiga märegastar i hwita boxor och blå jackor med rosiga oftinviedutar wårtelöst slingrare omkrina brunstetta, muslulösa halsar sluttade muntert omkring i enaetffun md sirliga tärnor i bintmösja, lofta och fjol samt skor med höna Hadar. En anällia fiol och en surrante nyckelharpa utajorde hela ortestern, men äntå war vet bestämtt lita roligt på den balen, fom på ugfembigerna inne i staren, ver de högmögende grossörskorna på stora rådhussalen gravitetiskt trädde dansen med ostindiska kompaniets penningefurstar. Men unter tansen skakares hela huset af en häf tia Nöt... en stark smäll hörres ... rutorna i ett af de små fönsterna trossares och en lärnkätting slungares in genom detsamma med en få förfärlig fart, att skön Anna, fom befann fia midt framför detsamma och af kättingen träffades wid ena tinningen, utan att ge ett ljud trån fig, sjönk död ner på golfwet. Man tan föreställa fir ten scen fom nu följde. ... Gripna af ruseri förtade karlarne ut genom dörren, under vet lvinnorna, haljröta of förfträckelse, förgäfwes sökte återkalla Anna till lifwet. Utifrån börtes wilta ever och ursinniga förbannelfer, knifwar blixtrare... Hatet och bämnren kräf re fina offer... Då vagen aryrde läg ännu ett lif, Swene, derinne i ten lila flugan brerwid Annas, och berasluttningen glänste i den uppgår ende solens strålar bemitt af utgjutet menniskoblod. Amerikanaren ech bans fartyn woro förswunna. Det hare warit bang rjefwulska plan att störta hela tet lila huset med alla dess intet ondt anans te, Alara inwånare ner i älfwen, hwarföre ban slingrat furtyaets stora kättina omkring detsamma och kommenterat alla man till spelet. Kättingen srrang och rästen weta wi. Huset skatades, men föl ide, oh ännu i van, päståe ret, skola i dess wägaar märfen finnas, erinronde om den fafange fulla natten, då ven hämurgirige treolen upfyllde fin förfärliaa ed