Om förloppet af denna för kopingen så hedrande festmåltid, hvilken till värdars och värdinnors ära måste erkännas arrangerad med hofsamhet utan njugghet och med smak utan skrytsamt prål, och hvilker också derföre af h k. h. särskildt lofordades, är intet annat att berätta, än att skålar för konung och kronprins och de förenade rikena tömdes, beledsagade af sång och lifliga hurrarop. Vid slutet af middagen täcktes h. k. h. sjelj föreslå en skål för )samhallets välgång, hvilken skål med entusiasm emottogs. Under middagen samtalade h. k. hi. med flere af de närvarande damerna. På torget utanför festivitetshuset hade en talrik folkmassa samlat sig, åskådande herrligheten deruppe och gifvande med hurrarop sin fröjd tillkänna att se en så hög herre äta och drieka precis som en annan menniska. Det torde ej vara ur vägen att med några fliyktiya drag söka teckna folkets uppfattning af h. k. h., specielt under denna situation. En Själevadsbo till en annan. Hva äre för en som ä kongen? — En dän som stå ti grå rottjen å tähla vå prosten Holm. — Jafreln hva han sätt yga tin! . . . si du, kär, tocken tusan te si morsk ut! — Han si int sa bangen ut, prosten sheller. — Ja han . . . du vet fäll han! — I alla fall ha vi en styrande, som int söns fära vä na prål int .., se du spakrägan pan! han ha int oppständare en gång liksom Själa-klockarn, utan bara eddelin en hviten fållkräga krin haschen som den simpleste taljoxe ..