— Ja, vähles oss som få en tocken konung, som ä så nådig å gemen tå säg . . . han kom fäll int te seka ti nåhlpähninga hvan reksda, han int! — Jå vähles oss! — Som sagt vu! . En gumma från Arnäs till en annan. Hör du Bigge! Hva ä kongen narst? — Se du int en dän, som stå å präta uppsönner a kronofogd frua . . — Å herre Jesses heller! . . . Äre en dän som å kongen! Han va fäll allsint grännt röste heller . . . han ha int viller rock han än en Anners Perssen i Stranne! — Som sagt va . . . men hä a int kläan som jär kärn, int ... — Ja dä va fäll e sannt ohl då ... Läsar-Anna (en okänd läserska) till en herre, (med gudsnådlig min och ton). Vill herrn vara så god och visa mig öfverheten? — Jo, m ser der inne står en hevre och lutar sig mot kakelugnen med händerna på ryggen ... Ser ni honom? — Ja men inte kan det vara kronprinsen? — Nej, men den som talar vid honom, är kronprinsen. — Att den der herrn kan vara så oförskräckt när han talar med sjelfva kronprinsen — Kronprinsen är för fin hofman och den andre för grof bonde . . . derföre kan slikt passera. (Forts.)