Norrländska Korrespondenten – 14 november 1872, sida 3

den andra mot den storartade taflan, utbrast han: — Oh! ... det var synd att jag icke här får dröja i flera dar! Derpå, liksom hade han erinrat sig att en furste får allt hvad han vill, slog han ett kraftigt slag på värdens axel och tillade: — Dock . . . pass på, Eckman, att du har mig här ett annat år! — Välkommen! — svarade Eckman med sin vanliga fryntliga lakonism. — Men intet kalas, det förbehåller jag mig, hvarken af dig eller landet! Lax och gröt och — Skall ske, ers kongl. höghet! S — Det är bra! Nu gå vi ner igen! — befalde h. k. h. och började dervid att taga en genväg öfver det brantaste stycket af berget. — Ers kongl. höghet — anmärkte Eckman — denna våg är tvärbrant — befaller ej ers kongl. höghet att jag visar samma väg tillbaka som vi gingo hit? — Bah! ... jag håller tusen mot ett att jag är förr nere än du! — och dervid fortsatte han sin väg utåt branten och var mycket riktigt före sitt sällskap på planen dernedanför. Efter vid hemkomsten från promenaden intagna förfriskningar, embarquerade h. k. h. åter på Angur kl. 7, hvarvid den olyckan inträffade att en för hårdt laddad kanon, som användes vid saluten, sprang och skadade sin påfyrare illa i benen och ansigtet. Ännu då detta nedskrifves är mannen ej frisk, ehuru utom all jara för lifvet. H. k. h. lät från Örnsköldsvik underrätta sig om karlens tillstånd,