Norrländska Korrespondenten – 14 november 1872, sida 2

warande. Samweteafrihet, fate han, är fribet för den enslilde eller en församting att utöfwa fin res ligiöfa åsigt utan inträng från borgerlig myndigbet och fribet srån intrång af prester, hwilkas makt är upityltad på traritioner. Hr K J. M. Möllerswärd klandrade skarpt få wäl pastor Febrman fom eck konsistorium, emedan detta funnat gille färana teser; förundrare fia öfwer att lutherska prestmän funna motarbeta samwetsfrihet, vå Luther sjielj talat derför och verigenom sjelf kommit till ljug, Talaren föfte bland annat wisa, huru orimliat vet more att i reformationen wilja spåra en tendens till samwetstwäng. Reformatienens ändoamål war just motsatsen båraf, eler den folkmerwetandet motswarande högsta graden af samwetefrihet; wore det ide få, hwad bare wi då wunnit med vensamma? jo, wi ftore inför förse hållanten, hwilka Ajorde en ny reformation nödwändig o. s. m Hr Schröder anförde en det af konung Occar l:e trontal wid 1856 årg rifstag, bwaraf framgick, att denne konung då önskare, att full religionsfrihet här blefwe införd. Wirare upläste tal. stycken ur ett arbete af prof. Vinet. Pasior Truve påpekade huru tyrt fribeten mar köpt och den borre såleres icke förwägras någon. Härefter antogs, på förslag af br Schröter, följande såsom warande mötets önskan i renna fråga: Alla lagar, fom ftå i strid med 16 I Regeringsformen, böra af lagstiftanre matten upbäfe was, få att grundlagen, som tilförfäfrar relligiongfrihet, ide längre må anses för envajt wackra frafer eller anwisningar, fom konungen bör hafwa för ögonen. Ingen af ve talvilt förjamlade opponerade fia bäremot. Härefter följde ren 7:de af pastor Febrmans tejer, fom handlade om siviläktenstapet, vå jamma talare upträrde, och antogs på för slag at br Schröber, säsom mötets swar på denna fråga det yttronte i ämnet, som dr Dickson haft uti fitt polis tiffa tal filtl. måndag. Förpoften yttrar om samma fat: Bajtor Fehrmans olycksteser, wål ide för bonom, ty ban fan le unter fåpan, alldenstund konsistorium sistlitne onerag fann fig af plint och samwete föranlåtet att belöna bang risputation med näst vet högsta betygaet, men destomer för sanningswännen, ressa teser hafwa nu igen undergatt en offentlig gransknina, nämligen å ett vide kussionsmöte i baptistförsamlinaens bönesal på föranstaltande of fapten G W. Sohrörer, som af gammalt särteles warmt nitälskar för utwidgad religiensfrihet i wårt land. Mötet war ganska talritt besökt, men saknatde al tillstymmelse till disputation, alldenstund församlingen war fullkomligt ense om sörkastligheten af br Fehrmans utgifne satser, uttryckligen hwad an ick den första och siunde i ordningen, hwilta arundligen undersöktes. Hwarje anförande war ide alleenasi wältaligt, utan — hbwad bättre mar — äfwen klart och i fak bes wisande, så att wisst är, att br F skulle hafwa stätt fig slått mot slika opponenter. Bristande redowisning. Kyrkoberren i Hool A. W. Ternstert, som vu flyttat till Lefösa, bade wärs jat til allmänna barmhertiaheten för en fradarg flida, fom förfrusit båda fötterna, få att re måste amputeras å Borås? lasarett. Medel blefwo och insända, få att man antager att nära ett par tu fen vor influtit. Men ännu för fort tid seran bare, efter hwad G. H. T sport. ingenting blifs mit lemnadt till flickans wård. Och ej nog der med. Jnflutno medel ba ej blifwit upptaana uti ten en gång offentligajorra rerowisningen, hwilket föranlett br G. Walåaren i Karlskrona att i Ar linggåg Weckoblar införa en strifwelse, hwari han yttrar bland annat: ... Då den öfwerraskande bänrelfen inträffat, att dels redowisningen i tirningarna tppbörde, och dels, att de från mig lemnade 156 rdr 75 öre alls ide warit synliga samt att br kyrkoherden icke fors pat anstalt, att ens någon del af dessa större pens ningeposter blifwit hwarken i bank eler på annat sätt försäfrare (såsom meninaen warit åtminstone