Norrländska Korrespondenten – 5 november 1872, sida 2

hemlig sorg och en känsla af afund är efter år sett medlemmarne af vår nu regerande Konungahus göra utfarter till nästan alla det medlersta och södra och vestra Sveriges provinser! Huru har det ej önskat att i de allmänna glädjefästerna för konungahusets Höge medlemmar få blanda sina jubelrop, kraftiga och genomträngande som deras floders dän! Men nej! Det var dess lott att blott på 50 a 100 mils distans bli underkunnig? om den lycka och nåd, som i ty fall andra landsändar vederfaren blifvit? Dertill stod nu penningkrisen och slog ut vingarne och gjorde luften ännu mera tryckande och tung. Alt var sömnigt och torrt och dödt i det sköna, rojalistiska Ångermanland! Då kom, som en stråle i natten, kungörelsen om h. k. h. kronprinsen-regentens tillämnade resa till och genom Norrland! Och då skingrades de mörka makters skuggor, och då ljusnade hvar panna och då reparerades hvar sliten uniform och då syddes mång gala-drägt ny för både täcka och otäcka könet ... och då frasade blonder ock spetsar och blommor och band . . . landsvägarne blefvo åter farbara, broar och trummor reparerades, ledstänger rödmålades, kransar bundos, äreportar uprestes, viner och gödkalfvar och humrar, krinoliner och cigarrer togo alla möjliga platser på de norrländska ångbåtarne; gatorna fejades, husen hvitmenades, festiviteter arrangerades . . . och på spetsen af krokanerna på de af läckerheter svigtande borden stod penningkrisen med vingarne spända till Jygt ...