Norrländska Korrespondenten – 26 oktober 1872, sida 2

enskt blod, enögd, icke särdeles välklädd, men med en röst, som ljöd som malm. Han var mannens trollmedel, denna röst. När han var lyst, syntes han oansenlig nog, men när han började tala, väcktes hela vänhopen af bolämiens och lyssnade som en man, Kafcets tillfälliga kunder, hvilka sutto strödda kring de andra borden, stucko fingrarne i öronen, och värden skyndade skrämd fram och bad talaren sänka rösten, emedan ... och så en hviskning. Men han med den dånande rösten höjde på axlarne åt detta emedan, om ock polisprefekten Pietris eget namn var fäst dervid. Han höll i handen aftonens tidning med redogörelsen för ett tal, hållet af någon af de tjugutre — till exempel Jules Favre eller Ernest Picard — hvilka i lagstiftande församlingen gingo bröstganges fram mot hr Rouhers bråkande hop, och förrän talet lästs upp från början till slut med ljudliga bravorop vid de hvassaste ställena, var det icke värdt att hejda honom med rädsla för lyssnare. Sedan, när bladet var undanlagt, drack man måhända något mera, än måttan just kräfde, och den unge såkföraren brast ut i eldiga utläggningar af hvag han läst, tilläggande hvad han skulle göra och säga, om han vore i samma ställning. Och icke logo hans bohemien-vänner åt detta. Ubpar och en bland dem kände hos sig sjelf detta gränslösa sjelfförtroende, som två tomma händer kunna alstra, och de voro fullt vissa på, att, om deras kamrat endast finge lägligt tillfälle, han snart skulle få menniskors tungor i gång. Kamraten fick det lägliga tillfället, och nästa dag var namnet Gambetta kändt från