Norrländska Korrespondenten – 26 oktober 1872, sida 2

Leon Gambetta. (Ur Jönköpings Tidning.) Hvar och en, som gått fram gatan Ancienne Comådie i Paris, torde hafva märkt ett gammalt hus, prydt med bilder i half upphöjning och midt emot ett hafs med låg framsida. Ilaset är alt hvad som återstår af det, som för hundra år sedan var Theätre frangais, och kaffehuset är det namnkunniga Cafe Procope, der det 17:de århundradets snillen och encyklopedister drucko glodgadt rödt vin och talude statsfurliga ord. Uppassaren visar ännu i rummet till veneter ett bord med röd marmorskifva, vid hvilket efter hans utsago Voltaire plägade skrifva; och man må tro det eller icke — och kanske det är bäst att icke tro det vid att se den mängd af relikhungriga amerikaner, som ständigt strömmar här — så är det emellertid en sanning, att Voltaire skref i detta rum, att dAlembers, Diderot, de två Crsbillons och Rousseau voro hvardagsgäster och att Marmontel för att öfverlista de polisspioner, hvilka smögo omkring då, likasom de göra ännu, upgjort för sig och sina vänner en ordbok, i hvilken namnen och orden Margot, Jarotte och Jeanneton forestälde själ, gudstro och frihet, Den glans, som då omgaf Cafö Procope, har under vårt årlundrade bleknat, men för fen år sedan skulle den, som en afton inträdde dit, fått se en ung man, som kanhända är utsedd att sätta lika djupt märkt på histortens koppuartafla som någonsin gamle Marmontel gjort. IIan var då en sakförare utan klienter — en ung, mörk fransman med itali