Norrländska Korrespondenten – 24 oktober 1872, sida 2

finner för godt, lunna ersättas af andra utan att derföre grunderna för hela förswarsorganisationen rubbas. Wi anföra detta efter hörsängen, utan att wåga garantera uppaiften; det hufwudsakliaaste wi welat framhålla för alla dem, som nitälska för wårt land och ress sjielfständinhet, är att ett nytt häroraanisationsförslan är mycket nära fin fullbordan. Riksdagens revisorer, också kallade statsrevisorer, hafwa, fom bekant är, nyligen afslutat fina arbe: ten. Det bar, fom altid, förekommit anmärtningar och man har nitiskt sökt att taga reda på alt, att undverföfa om alt wore i behörig ordning och att uptäcka om statsegendom eller statsinkomster möjligen icke så som wederbort kommit staten till goro. J afseende på statsegendom lära reviforere na funnit, beträffande kal. hofstallet, en anlerning til anmärkning, jom ide saknar, för ve fonfetvenfer deraf funna dragas, en wiss märkwärdigbet. Revisorerna anmärka nämligen att bland upgifter om inventarier m. m. tillbörande ve tal. flotten och stälta till konungens tispesition, ide finnes något nämnot om kästarne i kongl. stallet. Någaot witare lära wieserligen ide hrr revisorer föga, men tydligen unterförstäs dermed att hästarne stulle wara ftatsepenrom och denna förmodan fule grunda fig på att wid konung Gustaf d. 4vde Arolfs afsättnina beräknades ide, eburu nogarant rifgdagen 1809 ajskilte nämnde konungs enskilda tillhörigheter äfwen i de minsta baaateller från statene, de i hofstallet då befintliga 200 hästarne för bang egendom utan öfwergingo till konung Carl XIII. Härutaf skulle följa, att hästarne i hofstallet wore statens egendom. Revisorerna hafwa härigenom wisat, att de ide sty möra eller obehag att leta upp statens tillhörigheter. Samma nitfulla sträfwande har wåckt till lif frägan om en bortglömd fordran, som swenska statewerket eger hos bolaget för Höganäs ftentolswerk, od) denna sak har mycket utseenre af att blifwa en cause clebre. Ehuru här funde wara många pikanta drog att belysa, förbjuder utrtYyms met ess att wara widlyftigare. Historien är itortbet följande: På 1820-talet bewiljades åt det bo: lag, fom för bedrifwandet af Höganäswerken kunde biltas och fom inbetalade motfwarande summa, af statsmedel ett understöd utan återbetalniugsftylvighet af 300,000 ror, men med wilkor att alt framgent när utdelningen för året upgick, om wi ej missminna of, til 7 proc. af aktiekapitalet skulle en procent erlängas till staten och afgälden till staten öfag successive i mån af utvelningeng tillwext till 3 proc., då årsutdelningen uppick till 12 proc, hwilta 3 proc. dock wore den högsta afnift staten egre rätt att upbära, utdelningen måtte stiga till hwiltet belopp fom helst. Revisorerna anmärka nu att staten aldrig erhållit något af denna utrelning, oaktadt till aktieegarne för 1870 eller 1871 utbetalats omtring 25 proc. af ur: sprungliga attiekapitalet, och yrka på att statens rätt härtill mätte tillgodoses. Emelertid och då enligt protokolet hos fullmäktige i rifggäldstonto: ret bolaget 1828 inlemnat en förbinrelse att betala nämnde afgift till statswerket, lära reviforer: na begärt att få fe ifrågawarande förbindelse. Detta skall emellertid hafwa mött den owäntade swårigheten att man ide kunde få reva på sjeljwa dokumentet. Huru härmed förhåller sig, och om werkligen en handling rörande en statsinkomst på ett outransakligt sätt kunnat förkomma, torde man wäl få uplysning af fulumäktiges förtiaring, när en gång statsrevisionens berättelse blir i tryck synlig. Man har, ock med skäl, länge betraktat ritsgäldstontoret såsom en föraldrad institution och yrkat på att til statekontoret och finangministern, såsom en werkligt answarig person, i stället för den delegation af fullmäktige, som nu de sacto endast hafwa en answarighet på papperet, skulle öfwerlemnas bestyret med alla statens penning. affärer; skulle det nu besanna fig att en handling af wigt för staten, och ide äldre än från 1820: talet, förswunnit, får anmärkningarne emot beta rilsgäldskontorsinrättningen en förökad pondus. Att saknaden af den skrijtliaa förbindelsen skulle befria bolaget från att fullgöra sitt ätagande till staten, är litwäl föga troligt, och det wore intregsant för almänheten att få uplysningar i detta ämne från de personer, fom saken närmast rör. Sundamall Aa DA NE