Norrländska Korrespondenten – 15 oktober 1872, sida 3

Hwarjehanda. Twå kadetthistorier Om den danska fommens dören Snedorff, på fin tid föreståndare för danska fjökadettskolan, afliden år 1825 och en hedersman af den gamla stränga, men rättframma od originella sorten, berättas föls jande putslustiga historia: De 12 äldsta kadetterna, de s. k. underofficerarne, bodde under hang tid i sjelfwa skolhuset eller Atademien, som det kallades. De Hade här ljus och bränsle fritt, men ingen uppasning, de fingo sjeljwa borsta fina skodon och fläder, sjeljwa klyfwa oc) hemta fig wed o. s. w. Emellertid bodde i portwaktarstugan en waktmästare, som ide hade fri wed, men som då oc då af underofficerarne förseddes med fås dan mot det att han gjorde dem många småtjenster, gid de ras ärenden m. m. Kommendören hade lagt märke till dets ta undansmugglande af weden och föresatt sig att göra ett slut derpå, men Han kunde omöjligt få reda på jammanhanget. Slutligen en afton, då han kommer hem samt sjelf öppnadt och stängt porten hör Han, i det Han ffrider fram genom portgången, ett prasslande i wedboden. Han stannar och skönjer snart i dunklet en underofficer, fom med ett fång wed på armen kommer ut från wedboden och styr kosan mot portwaktarstugan. Stovp, hwem der?7 dundrar kommendörens basröst, i det denne slyndar fram mot medtjufwen; men kadetten, som genast igenkänner den betanta ftämman, kastae wedfånget ifrån fig oh tar till benen, dod ide få tillrädligt fnabbt att ide kommendören hinner tillfoga honom ett eftertrydligt flag i pannan med portnydeln, som han ännu håller i handen. Kommendören går derpå Helt lungt intill sitt, säker om att ha gifwit wederbörande ett märke, fom ej skulle förswinna i brådkastet, och kadetten rus far förfärad upp till fina kamrater. 7Se så, nu är fon lög! — han förtäljer historien — 7och nu är jag märkt, nu känner han igen mig på paraden i morgon — hwad ffall jag ta mig till?7 Ja, det kunde man nu omöjligt hitta på; man funderade hit oh dit, det ena rådet mar dummare än det andra, men plötsligt får en af dem en ljug idg, rusar upp och skriker till: Hör på gossar, Har ingen af er en stor nydel? Jo, gudbewars, en jådan fanns. — Stönt, Hit nu med skallmejorna bara! Det klarnade nu äfwen för de andra, de macherade fram och fingo hwar och en i fin tur sitt ordentliga nyp i planeten och kröpo derpå helt förnöjda till kojs. Påföljande morgon wid samlingstiden klef den blåslagna officeren in till kommendören med fin rapport. Kommendör ren betraktade honom, jåg märket i hans panna och utbrast: Nej, ser man på bara, minsann mar det ide han, som i går kväll mille smuggla in wed till waktmäftaren. — Neej, herr kommendör! — Nej! hwad behagas? — låt alla underofficerarna genast ställa upp fig! Underofficerarne trädde in och stälde upp fig i en rad. Kommendören gic begrundande upp och ner i rummet med händerna på ryggen och blicen rigtad mot goljswet, en få oerhörd frädhet Hade han aldrig uplefwat — att mötas med en få uppenbar lögn från en kadett och till på föpet en af de älsta, war någons ting oerhördt, fom både smärtade och förwånade honom; han war wan wid att kadetterna kommo honom till mötes