Norrländska Korrespondenten – 5 oktober 1872, sida 2

han hade föresatt sig att rilja arbeta. Han gick långt ut på landet och sökte arbete. Det var under skörden; Gud hide vålsignat marken, och der fanns icke armar nog att skaffa öfverflodet under tk; man frågade icke, hvarifrån han kom, nan tog honom i arbete. Det var något i denna verksamhet, i detta glada mottagande af Guds godhet, i detta arbete under den fria himlen, som behagade honom; för första gången i sitt lif arbetade han med lust. Men folket i nejden tyckte ej om honom; hans blick var mörk och dyster, han var vild och retsam, rå i orden och talade icke gerna, och då gårdsfolket en dag upmanade honom att gå i kyrkan, och han med en hastig och rädd åtbörd afslog detta, blef han betraktad med misstänksamma ögon. Plott ett enda väsende fruktade honom icke, gårdens minsta lilla gosse. Hans hjerta hade han en gång vunnit genom att skära små båtar åt honom och låta dem flyta i dammen, och från den dagen helsade barnet honom alitid med ett fröjdeskri. Det var så nytt och sällsamt för honom att blifva älskad, att han kände sig dragen till gossen; han villfor honom i alla hans nycker, bar honom omkring, gjorde leksaker åt honom och syntes rikligen belönad af det oskyldiga barnets smekningar.