Norrländska Korrespondenten – 5 oktober 1872, sida 2

der för att lofva Gud sin tro, och nu var han der för att plundra. Hans händer skakade våldsamt, då han höll säcken för sin följeslagare, som kastade cilfrerkalken, silfverstakar och alt hvad han kunde finna af värde deruti; och hade det icke varit af fruktan för honom, hade han säkerligen kastat alt ifrån sig och flytt bort, ty det förekom honom så tydligt, att Kristusbilden öfver altaret såg så besynnerligt på honom. Då hans kamrat såg upp från sin sysselsättning och blef varse, huru hans stela blick hvilade på bilden, helsade han den med en fräck nick, i det han snörde i hop säcken och lemnade kyrkan. Då de kommo utanför, andades lifstidsfången åter friare, och då de satte sig på en grafsten för att undersöka bytet, tog han emot det, som kamraten ville gifva honom. De gräfde det ner i jorden tills vidare och skildes åt. Men de stora silfverpjeserna var det icke lätt att sälja och han led nöd; han gick från hus till hus, men betraktades med misstrogna blickar. Då stal han vidare och vidare. Sedan den natten syntes det honom, som om han hade brutit mot hela verlden, ja, med Gud själf; han kände, att nu var han i alla händelser förr eller senare hemfallen under lagens straff, och han blef dumdristig af fruktan. Då blef hans kamrat gripen och tillstod alt. De följdes åt i straffanstalten. Han hade ännu icke helt och hållet förlorat hoppet. Han straffades ju nu för sitt stora brott. Han kom rå, vild, fruktansvärd ut från lagens brännmärkande fängelse; men