Norrländska Korrespondenten – 3 oktober 1872, sida 2

drig hade gjort en lefvande själ något ondt, hvilken satt och lekte på källartrappan i solen och sjöng den sång, hans moder hade lärt honom. Och denna moder, som älskade honom, som arbetade för honom om dagen och lekte med honom om aftonen — ja, hon var död, Gud vare lofvad! Måhända, om hon hade lefvat — sade han till sig själf; men det obarmhertiga minnet afbröt honom: Nej, nej; du mins det nog, det var en dag, då den lilla gossen med de röda kinderna gick från skolan, och han kom förbi en gammal blind man, som tigde med utsträckt mössa; då grep han hastigt ned i mössan och bortsnappade de skillingar, som medlidande händer hade lagt i den. Ingen såg det, ingen fick veta det; hvarför behöfde han då nu så bittert erinra sig det? Hans moder dog, grannarna togo honom vänligt hem till sig, tröstade och smekte honom, och han lekte med deras hund. Men de voro själfve fattige och kunde icke behålla honom, och då blef han skickad till annat folk, der han blef satt i kost, och hvarest han, den lille främlingen, alls icke hade så godt. Han fick ingenting att äta och han stal; man körde bort honom, och han sprang omkring med vilda kamrater; man talte till honom om dygdens väg, men man följde själf lastens och han skrattade åt deras förmaningar. Han stod der som konfirmant i Guds hus, och han var der till den heliga nattvarden. Presten lade välsignande sin hand på hans hufvud; han gaf Gud sitt hjerta i pant på, att han ville försaka alt ondt, han drack af