Norrländska Korrespondenten – 3 oktober 1872, sida 2

solen tecknade på den och de små floder, som regnet bildade. Ilimmeln var mindre enformig; skyarna hade medlidande med honom; än läto de vinden sträcka ut sig i långa fantastiska figurer, än hängde de tjocka, svarta och tunga öfver muren; stundom bildade de luftiga, snöhvita berg, med broar öfver de djupa dalarna, hvari solen sken, stundom utbredde de sig öfver honom som en furstlig purpurmantel med gyllene bräm. Men lefvande väsen såg han icke, och då en gång en liten dristig svala uppehöll sig några få ögonblick på kanten utanför järnstängerna, vågade han knappast andas, för att njuta åsynen af henne, så länge som möjligt. Om vintern blef alt så ödsligt. Snön hopade sig upp framför rutan och höll sin fuktiga hand för utsigten till himmelen ; det blef så tidigt mörkt och så sent dager. Han sjöng och hvisslade icke mer; han arbetaHe väl, men icke så ifrigt, han hade fått en ny plågoande, den rastlösa tanken. Om dagen gick det väl an, men när det blef mörkt, o, hvad hade den då icke alt att förtälja! Och det värsta var, att han måste höra på den; det var intet annat, han kunde företaga sig. Ofta sökte han att hvissla en lustig aria, men innan han visste af det var den förstummad, och han satt med hufvudet stödt i händerna och lyssnade. Ian hade aldrig vetat, att det var ett så verksamt lif inom honom, som han nu märkte. Och denna förskräckliga tanke, den kunde minnas alt! Så berättade den honom om, huruledes han var en liten gosse med röda kinder, hvilken al