Norrländska Korrespondenten – 19 september 1872, sida 2

med en åtbörd på en ung, hritkladd kvinna, som hon förde mig armen. — Olga! utbrast den unge mannen och föll på knä för sitt hjertas herrskarinna. — Betrakta mig noga, Amadis, och säg om jag nu är sådan, ni önskar att jag skall vara. Amadis granskade henne med förtjusning. Det var Olga, men hon hade svarta ögon. — Uvarifrån kommer denna förändring? frågade han, ur stånd att komma från sin bestörtning. — Tacka denna zigenerska, återtog Olga, det är hon, som i en gammal bok uptäckt konsten att förvandla mina ögons färg. — Hvilken oförsigtigket, mumlade han halfhögt, ni kunde ju, min älskade vän, ka förlorat synen, genom att på detta sätt våldföra natnren. — Nå, icke vore det så farligt, inföll prinsessan. — Jag skulle aldrig kunna förlåta mig att jag varit vållande till en sådan själfupoffring å er sida. — Det får ni likvisst göra, min kusin, ty dessa afskydda blå ögon, som min kärlek till er gjort svarta, se icke mer dagens ljus ... jag är blind. Amadis såg ännu en gång på Olgas glänsaade ögon, på hvilka man omöjligt kunde upotäcka att hon var blind. — Ack, min Gud, utbrast han, det är ju blott ett skämt, så sköna ögon kunna icke vara blinda. — Jo, det äro de nog. Det är alltid natt för mig. Men var icke bedröfvad för det, min