Norrländska Korrespondenten – 19 september 1872, sida 2

En Stockholmskrog. Wi hamna utanför Caffe Militaire, fom redan ki. 4 f. m. upplåter fina portar för törstiga martissöner och nattwandrare. Skola wi wåga oss in? Hwarför icke, man kan ju der studera lifwet lika bra som annorstädes. J inre rummet ligger en gammal försupen magister och språflärare på en tunna och srarkar af hjertans grund: habet, habet, den gladiatorn har fått nog. Omgifwen af några Polisbetjenter och andra cfts ningswärda medborgare fitter den rike husegaren C. wid ett bord fullsatt med punschbuteljer, och pratar med fallande stämma om fina hus och fin godhjertenhet och fina öfriga utmärtta egenskaper. Han har nu hunnit den sjelfbelåtna fyllans stadium. Men hwem fer jag der? Det är ju ett bekant ansigte! Kors en sådan kostym. En gammal blant sliten, bucklig, rödbrun f. d. swart hatt, en rock slinande af flott och med en mängd lufthål här och der; pantalånger med fransar kring ett par stöflor utan bottnar, sådan är den drägt som nu omsluter den fordom lysande och elegante Baronen och löjts nanten på S . .. ffa Yuiarregementet N., fon till en för längesedan afliden Landshöfding, fom war en af Carl KEV:s gunstlingar. Med mycket mälbehig, fom uttryckes genom den höga, färg, hang re: dan förut starkt purprade och tlart stinande näsa antager, hwälfwer han i fig den ena morgonfnore ven efter den andra. Hur har han kunnat sjunla få djupt? Hwem fan utforska mennistohjertats labyrinte? Högmod påstås wara anledningen. Der ser jag ett annat ansigte som jag känner igen. Det är en f. d. tjensteman i ett enskildt werk, som förtjenade sina 6000 ritsdaler om året; men han kunde icke bära sin lycka, swindeln grep honom och