Norrländska Korrespondenten – 12 september 1872, sida 2

De blå och de svarta ögonen. Legend, fritt bearbetad frånf ranskan, af Sigyn. För länge, länge sedan lefde i Schlesken en ung, skön och blåögd prinsessa, vid namn Olga. Alla ädlingar i landet tristade om äran att hugnas med den minsta blick af henne. Alt ifrån sin barndom var Olga bortlofvad till sin kusin, grefve Amadis de Franc, hvilken i flera år varit i Österlandet för att bekriga mokrerna. Måkända också att någon okänd förtrollerska höll honom fången i sina armar. De unga adelsmännen, hans rivaler, underläto icke att begagna sig af denna frånvaro, för att stämma Olgas far ogynsamt mot sin systerson — Ni vill väl icke, sade de till den gamle grefve Gaston de Jegersdorff, låta er dotters hela ungdom förflyta i tårar och ensamhet, under det hennes otrogne kusin reser verlden omkring och skänker andra kvinnor sin kyllning. Liksom det icke skulle finnas mer än en sir Amadis på jorden. Er systerson är utan tvifvel en mycket tapper ädling, men om han afstår från äran att bli prinsessan Olgas make, så finnes det väl bland den schlesiska adeln någon ung man, hvars sköld är utan fläckar. Trött vid detta ständigt uprepade tal, förklarade grefven att den skulle bli prinsessans brudgum, som kunde uptäcka en verklig disharmoni i hennes skönhet. Hela den schlesiska adeln inkallades till hofvet, för att noga betrakla prinsessan. Utan att göra oss skyldiga till öfverdrift,