Norrländska Korrespondenten – 25 juli 1872, sida 3

Tillfredsstäld mot fin wilja. Den utmärkte läkaren, professor Eberhard Munk af Rosenschöld, mar, liksom hans broder, den bekante Dwifttofta—Damwid, tänd såsom ytterst originel. Til R:s swagheter hörde en stark böjelse att anstifta gräl och rättegångar, huru litet han än dermed i ett eller annat hänjeende kunde winna, och huru litet han än afsåg att göra fina motståndare skada eller förjäng. Han älffade det af grundjats endast för nöjet att få besegra fienden. En gång moro de afademiffa lärarne tilljammans för att reglera föreläsningstimmarne nnder den stundande termis nen. R. war kallad meu instälde sig ej wid sammanträdet. När detta slutat, upökte R. fin wän professor B. fom dere mid presiderat. — 7Nå, fade R. med sin stentorsstämma, bwiffen timme har ni tilldelat mig? — Jo, swarade denne, efterjom Bror ej war närwarande, fick bror samma timme, fom föregående termin. — Den timmen will jag ej ha, injöll R. Jag måste owilkorligen ha en annan. — Jajå, återtog B., si det skall jag ställa om, blott bror säger, hwilken det ffall wara. — ÅSåå, tror du, att det går för fig, utan att de börja gräla? frågade R., jynbarligen öfwerraskad. — Ja, fe det tan aldrig tomma, i fråga, genmälte den beskedlige professor B. — ÅJa, fe det mar en öruan sak, återtog R., då behåller jag den timmen jag har!