Norrländska Korrespondenten – 9 juli 1872, sida 2

ga — men det är alt hvad jag kan göra för att försona hvad jag brutit. Jag gjorde som han bad, och nu hviskade han svagt men tydligt: vLionel älskar dig — jag vet det. Jag har länge vetat det. Jag har också gissat din hemlighet. Blifven lyckliga med hvarandra och forlåt mig. Jag har visst icke långt kvar.o Jag kände mina kinder brinna, ty jag var icke den enda som hade hört denna hviskning. Jag såg upp och fann min förmyndares ögon fästade på mig med en allvarlig, ömt spörjande blick, men ingen af oss yttrade något; nu var ej heller ögonblicket att tala, medan den heliga skuggan af dödens engel syntes sväfva öfver oss — och det behöfdes ej heller. Likväl dog icke den sårade mannen; han kom sig långsamt före, och oaktadt han var i bedröfligt hög grad försvagad till själ och kropp, lefde han dock och blef i tillfälle att gifva sin nu erkända hustru någon ersättning för hennes outtröttliga, trofasta hängifvenhet för honom, oaktadt alt det elände han hade bragt öfver hennes unga lif. De lemnade England. så snart han blef stark nog dertill, och sedan hafva de beständigt lefvat på ett vackert och aflägset ställe vid Medelhafvets kust — och jag hoppas, att de hafva lefvat lyckligt. Jag har alltid fört en vänskaplig korrespondens med Ernests hustru; ty äfven om jag icke hade hållit af henne för hennes egen skull, känner jag att jag är skyldig henne evig tacksamhet. Pauline var icke dömd till att blifva alldeles bedragen med afseende på min brudutstyrsel. Då jag några månader senare