Norrländska Korrespondenten – 9 juli 1872, sida 2

hördes ett hjertskärande skri. Det kom från den hårdt pröfvade men förlåtande hustrun, som sprungit från min sida och nu störtade genom den förvånade gruppen, kastade sig ned vid sin makes sida, uplyfte hans hufvud på sitt knä och grät häftigt, medan hon förgäfves sökte återkalla det lif, som tycktes hafva utslocknat för alltid. Jag behöfver icke dröja länge vid den scen, som följde derefter. Ett telegram förde hastigt Mr. Hawkwood och en berömd läkare till Holmly. Den olycklige mannen var icke död, men fruktansvärdt krossad. Han låg länge sväfvande mellan lif och död. Slutligen började han tala, och läkaren gaf något hopp. Nästan de första ord han yttrade, uttryckte hans innerliga önskan att se mig ett ögonblick. Jag gick till honom; hur kunde jag väl afslå något, som möjligtvis var en döende mans sista ord? Hans trofasta hustru satt vid hans säng; hans -broder stod vid fönstret med ryggen vänd mot den dörr, hvarigenom jag inträdde. Jag närmade mig; all vrede var försvunnen ; i mitt hjerta fans nu blott medlidande, medlidande med dem all tre. Jag såg på Ernest Hawkwood och ryste, ty jag kunde knapt igenkänna de krossade och förstörda anletsdragen, som voro till hälften dolda under det bloddränkta bandaget. Han hade igenkänt mina steg och utan att öpna ögonen, sade han med knapt hörbar stämma: Hon har kommit? Jag är haår, svarade jag. Kom närmare och luta ditt öra ned till mig! sade han. ÅJag har blott få ord att sä